Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Komedien - Den nyattiska komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvickheten och den formellt fulländade dialogen kommer oss ofta
dock att glömma, hur innerst torftig hela genren i
verkligheten är.
Lika stereotypa som karaktärerna äro förvecklingarna.
Hetären upptäckes ofta vara en friboren atensk flicka, och
intet står då i vägen för hennes och älskarens förening.
Motiven äro relativt få, och genom att “skaka om dem“
kan man få fram nästan huru många komediintriger som
hälst.
Huru har då denna nyare komedi uppstått? Säkerligen
har den ej utvecklats ur den gamla aristophaneiska, ty en
innerst så fantasifattig verklighetsdiktning som den nyare
komedien står snarare i en bestämd motsats till det ystra,
inbillningskraftiga aristophaneiska lustspelet. I stället är
Menandros’ komedi en ättling av Euripides’ tragedi under
påverkan från den doriska farsen. Den siste tragödens
realistiska tendenser hade utvecklats så långt detta inom
den grekiska diktningen över huvud var möjligt. Euripides
hade också — såvitt den stränga traditionen det tillät —
sökt att spränga över gränsen mellan tragedi och komedi.
Med utgångspunkt från detta realistiska drama arbetade
Menandros och hans samtida i samma riktning, och flera
av deras komedier äro knappt lustspel, utan ganska
allvarliga, t. o. m. något sentimentala dramer t. ex.
Epitrepontes och Hekyra, som i tanken erinra om en comedie
larmoyante som Nivelle de la Chaussée’s La fausse
antipathie.
Tyvärr känner man allt för litet det rent grekiska
lustspelet för att i detalj våga framlägga någon teori för dess
utveckling. Men om, såsom det förefaller, Menandros’ i regeln
allvarliga skådespel representera det nyattiska lustspelet i
dess äldsta form, är skillnaden mellan detta och ett
euripideiskt stycke som Ion försvinnande liten, blott en titelfråga.
Stryker man de mytologiska namnen och kallar de
handlande personerna Smikrines, Kharisios o. s. v., så har man
nästan en nyattisk komedi. Båda röra sig med en
“upptäckt“, vila på en intrig, som får en överraskande lösning,
båda röja en viss sentimentalitet, och hos båda finnes ett
svagt inslag av komik, i Epitrepontes knappt starkare än
i Ion. Och dessutom skola vi erinra oss, att de bevarade
euripideiska tragedierna ej beteckna det sista steget i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
