Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Komedien - Den nyattiska komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tragediens utveckling. Euripides’ yngre samtida Agathon skrev,
såsom vi veta, en nu förlorad tragedi, Anthos (Blomman),
där icke blott fabeln var fritt uppfunnen, utan där ock
de uppträdande personerna voro uppdiktade, icke lånade
från myten. Men steget mellan en dylik tragedi och en
nyattisk komedi är ännu mindre, och enda skillnaden blir
lustspelets starkare komik. Men som det förefaller, tillhör
den mera drastiska komiken — som vi möta i Plautus’
efterbildningar — de yngre attiska lustspelsförfattarne, som
här troligen tagit intryck av den doriska farsen. Och det
är först hos dem, som slaven eller parasiten blir styckets
egentlige hjälte. I Epitrepontes är han ännu icke den
galgfågel, som vi känna från Plautus, och i det ännu mera
fragmentariskt bevarade dramat Heros är han en ädel
personlighet, som vill offra sig för den älskade.
Men den uppsluppna, ystra, folkliga komiken hos
Aristophanes finnes ej ens i de gladaste av de nyattiska
komedierna, och de göra snarast intryck av att vara skrivna
mera för en krets av litterära finsmakare eller vivörer av
komediens älskartyp än för en stor stads breda lager.
Huru det förhållit sig härmed, veta vi ej, ty denna tids
grekiska teaterhistoria är föga känd, men den nyattiska
komedien lämpar sig i varje fall vida bättre för en liten,
intim scen än för de stora folkliga teatrarna.
Denna nyattiska komedi har emellertid haft en oerhörd
betydelse för eftervärlden. Först överfördes den till Rom
och sedermera genom Plautus samt framförallt Terentius
till renässansen, vars komedi blev en trogen kopia av den
terentianska. Även renässansens folkteater, som icke kunnat
förlika sig med den antikiserande tragedien, gjorde ingen
svårighet att upptaga den nyattiska komediens motiv — så
t. ex. Shakspere — och genom Molière kom denna komedi
att i en ny form behärska Europas alla teatrar,
nationaliserades utan svårighet, blev hos Molière äkta fransk, hos
Holberg äkta dansk, och om detta lustspel än sedermera
på 1700-talet fylldes av ett nytt innehåll, som framkallade
en i viss mån ny form, kan dock sägas, att även våra
dagars lustspel, rent tekniskt sett, utvecklats ur den
nyattiska komedien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
