Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den grekiska litteraturen före hellenismen
- Den attiska tiden
- Vetenskapen
- Den attiska retoriken och filosofien före Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VETENSKAPEN
DEN ATTISKA RETORIKEN OCH FILOSOFIEN FÖRE
SOKRATES
300-talet var för övrigt knappast en tid för
skönlitteraturen, utan snarast för retoriken och vetenskapen, framför
allt för filosofien, vars antika glansperiod inföll under detta
århundrade. Efter diktens blomstring följde vetenskapens,
och denna utveckling sammanhänger med
undervisningsväsendets omdaning mot 400-talets slut.
Det har ofta papekats, att den aristophaneiska komedien,
som ju spelades inför massan, förutsätter en ovanligt
utvecklad estetisk bildning hos denna. Anspelningar på
berömda komponister, på Homeros, Aiskhylos och Euripides
förstås utan vidare. Av samma komedier erfara vi, att
konsten att läsa och skriva var allmänt utbredd. Men
däremot är publiken okunnig på alla andra områden — utom
beträffande dagens politiska gräl — och vad filosofien
angår, kunde Aristophanes bjuda sina åhörare en sådan
vrångbild som Molnen, där Sokrates göres till representant för
läror, mot vilka just han uppträdde. Det
undervisningsideal, som skalden själv uppställer, den gamla, goda tidens,
är en uteslutande estetisk bildning: gymnastik till kroppens
härdande och skönhet, läsning av skalderna samt musik.
Sådan var i stort sett ännu under Aristophanes’ ungdom
den attiska undervisningen, och utanför denna lågo både
filosofien och fackvetenskaperna. Det nya demokratiska
statsskicket på 400-talet hade dock så småningom medfört
andra krav på medborgaren. Framför allt gällde det nu
för honom att kunna suggerera och leda massorna, och
härtill behövdes ordets konst samt — om än ej i lika hög
grad, — vissa fackkunskaper. Detta behov åter
framkallade en ny klass av “vishetslärare“ eller “sofister“, som
mot betalning gåvo undervisning åt blivande statsmän.
Just under Aristophanes’ tid började därför retoriken bliva
det främsta undervisningsämnet, och det är mot denna
nyhet, som hans Molnen är riktad.
I spetsen för dessa sofister gingo Protagoras och Gorgias,
som på Perikles’ tid slogo sig ned i Aten och där fingo
en oerhörd betydelse för den följande utvecklingen. Ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:08 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/1/0152.html
