Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Den attiska retoriken och filosofien före Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de ständigt dårande sinnesintrycken, utan genom
förnuftsbegreppen. Och hans lärjunge Zenon sökte särskilt uppvisa
de motsägelser, till vilka människan kom, då hon fördjupade
sig i föreställningarna om tid och rum. Redan Herakleitos’
antagande av en rörelse i rummet ledde till en dylik
motsägelse. För att en kropp skall komma fram till en punkt,
måste den först tillryggalägga halva vägen, men
dessförinnan måste den uppnå hälften av denna hälft o. s. v. i
oändlighet, enär en väglängd alltid kan uppdelas. Ej ens
den snabbfotade Akhilleus skall således kunna upphinna en
sköldpadda, och den flygande pilen skall aldrig nå sitt mål.
Till samma motsägelser ledde atomisternas världsförklaring.
Atomen är antingen själv en odelbar enhet eller består av
sådana. Men det, som är odelbart, har ingen storhet. En
odelbar atom är således en motsägelse. Men det är även
en atom, som består av odelbara enheter, ty summan av
enheter, som ingen storhet ha, kan lika litet bliva en storhet.
Atomen blir ej större, om man tillägger några dylika
enheter, och ej mindre, om man avlägsnar några d. v. s. varken
atomen eller dess delar existera.
Redan dylika skarpsinniga tankelekar visa intressets
dragning från den ioniska naturfilosofien till logiken, och genom
eleaterna hade frågan om möjligheten av en sann och
motsägelselös kunskap kommit upp. Hos sofisterna, särskilt hos
Protagoras, utvecklades denna eleatiska dialektik till en
fullständig subjektivism, som stod i full samklang med den
börjande samhällsupplösningen. Människan, skrev Protagoras,
är all tings mått d. v. s. all kunskap är sinneskunskap, men
varje genom sinnena förmedlad varseblivning och därmed
även varje kunskap är blott subjektiv. Någon absolut
sanning finnes icke, blott en relativ. Ett påstående t. ex. att
något är sött, varmt, skönt o. s. v. är sant för den, som
uttalar det, men en annan behöver ej uppfatta det så, och
även för den talande är det sant, blott i det ögonblick han
avgiver sitt omdöme; i nästa kan t. ex. den temperaturgrad,
som han ansåg varm, förefalla honom såsom kall. Och
denna subjektivitet gäller ock de sedliga begreppen. Det,
som hos ett folk betraktas såsom ett brott, betraktas hos
ett annat såsom en plikt. Lagarna äro människoverk och
hava blott en relativ giltighet, och även de s. k. oskrivna
lagarna, som bero på nedärvda föreställningar, äro ej mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
