Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Den attiska retoriken och filosofien före Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oföränderliga än de skrivna. Om gudarna visste Protagoras
intet — varken att de voro till eller att de icke voro till.
T. o. m. själva språket var konventionellt. Ett ord, som var
maskulinum, kunde lika gärna vara femininum — satser,
som vi känna igen från Aristophanes’ gyckel i Molnen, som
ehuru riktat mot Sokrates i verkligheten drabbar sofisterna.
Då var och en således hade rätt i sitt påstående, var ju
en diskussion meningslös, och lika meningslöst var det, att
Protagoras själv uppträdde såsom vishetslärare, meningslöst,
då han förklarade, att han ville bibringa sina lärjungar
bättre omdömen än dem de hade, ty något bättre och sämre
fanns ju icke. Men allmänheten senterade icke motsägelsen,
ty denna negativa, nedrivande filosofi var ju ett uttryck för
de tendenser, som rörde sig inom tiden — alldeles som
sedermera encyklopedisternas materialism. Sofistiken blev
därför i hast modefilosofien, och den dialektiska metoden
verkade med nyhetens hela kraft. Varje sak kunde ju ses
från två olika sidor, och vishetsläraren var även beredd att
framlägga försvarstal för de bägge motsatta åsikterna; en
dylik disputation möta vi i Molnen mellan det bättre och
det sämre talet och även i Stiernhielms Hercules, som stöder
sig på den av sofisten Prodikos berättade sagan. Genom
det nu började diskussionsraseriet fick den logiska
fingerfärdigheten ett värde i och för sig, och både däri och i
andra punkter erbjuder sofistiken en slående likhet med
medeltidens skolastik.
Emellertid är det ett misstag att tro, att sofisternas
moraliska och religiösa nihilism var allmän i 400-talets Aten.
Den var det ännu mindre än upplysningsfilosofien i
1700-talets Frankrike. Aten var tvärtom Greklands måhända
mest bigotta stad, och i detta fall var det ingen skillnad
mellan aristokrater och demokrater. Aristokratpartiets ledare
Nikias var till ytterlighet vidskeplig, anlitade ständigt orakel
och teckentydare, och det sicilianska fälttåget förlorade han
av förskräckelse för en månförmörkelse, under vilken han i
stället för att angripa fienden sysselsatte sig med att genom
offer blidka den vredgade mångudinnan. Lika bornerad var
demokraten Kreon, lika ovillig mot alla nyare andliga
rörelser, lika oförmögen att förstå dem. Men ehuru atenaren,
vare sig han var aristokrat eller demokrat, var till
ytterlighet konservativ, hindrar detta icke, att sofisternas moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
