Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något avseende“. Ty ingen kan undgå fördärvet, som sätter
sig emot den härskande menighetens orättvisa och
olagligheter. Den, som vill kämpa för det rätta, “han måste
nödvändigt leva som enskild, icke som offentlig person“.
Dödsdomen mottog han med orubbligt lugn, ty han visste,
att han icke levat förgäves, “och hädanefter skola flere män
uppträda, som kalla eder till prövning och räkenskap, vilka
jag hittills har hejdat“. Genom att döda kritikern kunde
de ej döda kritiken. Det straff, till vilket han dömts,
förskräckte honom icke. “Ett av de tu måste ju döden vara:
antingen är det så, att den döde icke finnes till och icke
har någon förnimmelse eller känsla av något eller ock är
döden, såsom man brukar säga, en förvandling och en själens
förflyttning från detta ställe till ett annat.“ I det förra
fallet var ju döden blott en ljuvlig sömn och evigheten icke
längre än enda natt. Ej häller förflyttningen till Hades
förskräckte honom. “Att få vara tillsammans med Orpheus
och Musaios, Hesiodos och Homeros, vad skulle icke mången
av eder vilja giva därför? Jag för min del vill gärna många
gånger dö, om detta är sant.“ Och så slutar talet: “Men
det är redan tid att vi gå: jag för att dö, I för att leva.
Vilkendera av oss, som går till det bättre, det är fördolt
för en var utom för Gud.“
Denna “apologi“ — som vad formen beträffar måste
betraktas såsom Platons arbete — är ett bland mänsklighetens
viktigaste dokument. Här uppställdes ett nytt sedligt ideal:
den goda viljan, som triumferar ej blott över döden, utan
ock över livets alla orättfärdigheter. Och den är tillika
antikens kanske största konstvärk. I själva verket är den
300-talets tragedi, ehuru på prosa. Den är fylld av ett
måhända mäktigare patos än någon av Aiskhylos’ och
Sophokles’ sorgespel och visar oss en hjälte, som väl går under,
men som på samma gång triumferar i undergången. Och
mer än någon tragedi framkallar apologien de känslor av
lidande och elevation, i vilka hemligheten av tragediens
verkan enligt Aristoteles låg.
Något filosofiskt “system“ hade Sokrates aldrig utarbetat;
han hade blott “sökt sanningen“ och utkastat tankeferment.
Det imponerande var också mindre hans läror än hans
sedligt storslagna personlighet, och det var även med denna
hans efterföljare mest sysselsatte sig. Sokratiska dialoger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
