Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men därmed erkände de ju själva, att det likväl fanns en
oförändlig måttstock, efter vilken man kunde bedöma de
skiftande meningarna, och uppgiften var således att tränga
fram till de allmänna, av de växlande föreställningarna
oberoende begreppen, som även sofisterna, så vida de ville vara
konsekventa, måste erkänna.
Från denna utgångspunkt ledde sig Sokrates fram till
satsen, att dygden i själva verket var vetande d. v. s.
bestod i en klar insikt om det rätta och att den i följd härav
var lärbar. Att människan, när hon insett, vad som rätt
var, också handlade därefter, berodde därpå, att det rätta
också var det i högsta mening för människan nyttiga.
Genom dessa undersökningar kom Sokrates slutligen fram till
ett pliktbegrepp, som ganska mycket erinrar om Kants
kategoriska imperativ, och inför detta pliktbegrepp försvinna de
orättvisor i världsstyrelsen, som framställde sig för en religiös
tänkare som författaren till Jobs bok.
Själv fick Sokrates tillfälle att i gärning visa ärligheten
av sin övertygelse. Redan Aristophanes’ och andra
komikers anfall hade förskaffat honom en farlig ryktbarhet, och
399 —. då han var sjuttio år gammal — anklagades han
av tre demokrater, en poet, en garvare och en talare, för
att fördärva ungdomen och förneka gudarna. Och
folkförsamlingen dömde honom till döden. Det försvarstal, han
höll, var nog icke skriftligt avfattat, men Platon har utan
tvivel troget återgivit dess innehåll, och stoltare, manligare
ord hava väl aldrig hörts inför en domstol. Om Ni —
yttrade Sokrates — skulle vilja frikänna mig mot villkor
att ej mera syssla med de frågor, åt vilkas lösning jag
ägnat mitt liv, “så skulle jag svara eder så här: atenare,
jag älskar och högaktar eder, men jag skall dock hällre
lyda Gud än eder. Så länge jag andas och är i stånd
därtill, skall jag aldrig upphöra att sträva efter visdom och
därtill uppmana eder. Ty I mån väl veta, att detta är
Guds vilja, och jag för min del tror, att något större gott
icke har vederfarits eder stat än min åt Gud helgade tjänst“.
Av Gud hade han blivit satt till tuktomästare över Aten,
väl icke så att han uppträtt i folkförsamlingen, men så att
han sökt förbättra den enskilde. Hade jag, fortsatte han,
deltagit i politiken, “hade jag för länge sedan varit
förlorad och skulle icke hava gagnat varken eder eller mig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
