Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Platon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärlekens begrepp ligger en önskan att alltid äga det sköna
eller det goda. Hos naturväsendena yttrar sig denna önskan
i driften att fortleva genom avkomman. Det är på detta
sätt den dödliga naturen söker att, så vitt möjligt är,
alltid existera och vara odödlig. “Således bör du ej undra
över, att varje väsende enligt sin natur älskar och vårdar
sin telning, ty för odödlighetens skull är varje väsende
utrustat med denna åtrå och kärlek.“
Men det finnes ock en andlig alstringskraft — hos dem, vilkas
själ har större alstringsförmåga än kroppen, hos skalder och
konstnärer, och vi prisa Homeros och Hesiodos lyckliga för
de foster, de frambragt, vi prisa ock lagstiftare som
Lykurgos och Solon, och åt dem “hava redan många tempel blivit
helgade för deras så beskaffade barns skull, men för
alstrandet av en mänsklig avkomma har ännu intet tempel blivit
rest åt någon“.
Eros är sålunda den dödliga naturens strävan att nå den
odödliga och “producera i det sköna“. Den, som strävar
dithän, älskar först sköna gestalter, men finner snart, att
den där framträdande skönheten är en syster till skönheten
i varje annan kropp, och ännu senare lär han sig inse, att
kroppens skönhet är av ringa värde inför själens, att sköna
handlingar äro förmer än sköna gestalter, och därifrån höjer
han sig till insikt om vetenskapens skönhet. Men plötsligt,
då han närmar sig kunskapens fulländning, varsebliver han
“något till sitt väsen underbart skönt, för vars skull han
utstått alla föregående mödor“: det evigt varande, som ej
uppkommit och ej förgår, det skönas egen idé. Då först,
när han skådat detta — så slutade sierskan sitt tal — blir
livet av värde för människan, och allt annat bleknar bort.
Då först “blir det henne möjligt att föda och alstra icke
tomma bilder av dygd, emedan hon då icke har beröring
med en skuggbild, utan verklig och sann dygd, emedan hon
nu nått sanningen. Men när en människa alstrar och hos
sig när sann dygd, blir det henne beskärt att vara gudomen
kär och att, om det eljes är någon människa förunnat, vara
odödlig.“
Sedan dialogen här höjt sig till denna av mystik
genomandade dityramb till den eviga, osinnliga skönhetens ära,
sker ett oväntat realistiskt avbrott. Alkibiades, som varit
ute och svirat, uppenbarar sig plötsligt, rusig och stödd på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
