Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Platon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtalande, Pausanias, två olika slag av Eros, liksom det finnes
två olika Aphrodite, den himmelska, som är Uranos’ dotter
och icke har någon moder, och den allmänna, dotter till
Zeus och Dione. Icke varje Eros är skön och värd att
lovsjungas, utan blott den himmelske, som förmår oss att älska
på ett skönt sätt. Denna kärlek riktar sig ej till kvinnor,
utan till män, “i det de älska det, som till sin natur är
starkare och har mer förnuft“. Men även denna kärlek är
skamlig, om man mera älskar kroppen än själen. Den det
gör, är icke någon beständig älskare, “ty så snart den
kroppens blomstring upphör, som han älskat, flyger han bort och
kommer sina många vackra tal och löften på skam. Men
den älskare, som har ett ädelt sinnelag, är ståndaktig genom
hela livet, emedan han har sammansmält med det
beståndande“. Huru oändligt många gånger skola vi ej finna dessa
tankar varierade i renässansens sonettpoesi!
Sedan en läkare i sällskapet yttrat sig, låter Platon
Aristophanes uppträda och göra ett inlägg, som i burlesk, yster
fantasi erinrar om den store komikerns lustspel. Efter honom
kommer den tragiske skalden Agathon, vilken prisar Eros
såsom den yngste av gudarne och den skönaste; mellan det
fula och Eros råder ett beständigt krig, och skönheten i
hans färg antydes redan därav, att guden ständigt lever bland
blommor.
Till sist tager Sokrates till ordet, men karaktäristiskt för
utredningens halvt mystiska karaktär lägger han sin åsikt
i munnen på en sierska, Diotima från Mantineia, som han
säger sig en gång hava råkat. När Aphrodite föddes —
berättade hon — hade gudarne hållit gästabud, och i detta
deltog ock Poros (verksamhetsdriften). Men under
gästabudet kom Penia (bristen) dit att tigga, och därvid fattade
hon beslutet att avla ett barn med Poros. Detta barn blev
Eros, som blev Aphrodites tjänare, emedan han avlats på
hennes födelsefest, och tillika en älskare av det sköna,
emedan Aphrodite är skön. Men själv är han icke skön, såsom
Agathon trott, utan såsom sin moder fattig, ful och hemlös,
ehuru han såsom fadern tillika är tapper och djärv samt
eftertraktar det sköna och goda. Vidare är han varken vis
eller okunnig, ty “Eros är kärleken till det sköna, och därav
följer, att Eros nödvändigt är filosof och att han såsom
filosof står mitt emellan den vise och den okunnige“. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
