Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Aristoteles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framför allt tänkare. Han var vidare en empiriker, som
alltid tog hänsyn till verkligheten och som åtminstone sökte
att tillämpa en induktiv metod, och i viss mån förde han
den filosofiska forskningen tillbaka till den ioniska
naturfilosofien från eleaternas och sokratikernas metafysiska
irrfärder, dock med tillgodogörande av deras kunskapsteoretiska
landvinningar. Att hans filosofi sedan, under medeltiden
och renässansen, snarast blev en hämsko på utvecklingen,
berodde blott på den gamla satsen, att ingen sanning får
bli för gammal, ty för antiken gav Aristoteles tvivelsutan
den fullständigaste världsförklaring, som på vetenskapens
dåvarande ståndpunkt kunde givas.
Hans utgångspunkt var de platonska idéerna, som han från
självständiga väsen förvandlade till begrepp om de konkreta
tingen. Allt vetande är nämligen vetande om det sinnliga,
men den sinnliga varseblivningen är ingen sann och
motsägelselös kunskap, utan detta är först begreppet. Filosofien
är kunskapen om tingens yttersta grunder, och dess metod
består i att från observation av det faktiskt givna nå fram
till grunderna för de skilda slagen av verklighet (fysik)
samt från dem till de yttersta grunderna för allt varande
d. v. s. till metafysiken. Men gränserna för vårt vetande
äro å ena sidan de yttersta grunderna, som dock måste
förutsättas, och å den andra det individuella, som ej kan
genomträngas av vetandet.
Principerna för allt verkligt äro ett rörande d. v. s.
formen eller den platonska idéen såsom kraft, Aristoteles’
Gud, och ett rört eller bestämt d. v. s. materien.
Ingendera är i sig själv verklig, utan båda äro elementen hos
det verkliga eller substansen, som är en produkt av dessa
bägge faktorer. Den fråga om världens uppkomst, som
sysselsatt den ioniska filosofien, existerade därför ej för
Aristoteles. Han är den förste, för vilken världen är evig,
utan att någonsin hava blivit till och utan att gå under,
och han begränsar sig därför till att undersöka
beskaffenheten av den värld, som är. Universum tänkte han sig
såsom ett klot, bestående av tvänne sfärer, en yttre eller
himlen, delad i fixstjärnhimlen och planethimlen, som å sin
sida bestod av en serie i olika hastighet kretsande sfärer,
samt en inre, den sublunariska världen, i vars mitt den
klotformiga jorden befann sig. Jorden var den fasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
