Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den grekiska litteraturen före hellenismen - Den attiska tiden - Vetenskapen - Epikureismen och stoicismen - Historieskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som var det samma — den vise stod därför över
människornas stora hop, “dårarna“, och var en konung eller
snarare gudarnes like d. v. s. stoicismen utvecklar sig
här till en självuppskattning, som förebådar rousseauismen.
Men tendenser funnos även i en motsatt riktning. Enligt
denna lära om den vise var den dygdige slaven förmer än
sin herre, så vitt denne var sina lidelsers träl. Detta var
icke ett tomt tal, utan verklig mening, och hos ingen av
antikens filosofiska skolor kommer det sant mänskliga
starkare fram än här. Zenons lära och kristendomen kommo
därför ock att under kejsartiden förete en viss frändskap.
Båda voro i hög grad humanitetsrörelser, och av dem
sprängdes ock de eljes under antiken så starka nationella
skrankorna. Liksom den kristne var även stoikern en
världsborgare, som ej ville kännas vid skillnaden mellan
hellen och barbar, utan blott mellan vise och dårar.
Stoicismen ställde sig ej häller fientlig mot religionen, utan
sökte att genom en allegorisk omtolkning rädda den antika
gudavärlden, liksom den å den andra sidan mycket starkt
hävdar tron på en enda världsgud, utan att dock därigenom
råka i polemik mot folkreligionen.
Stoicismen var således den åsikt, som passade bäst både
för det nya hellenistiska rike, som utbrett sig vida över
det forna Hellas’ gränser, för romarne, som tilltalades av
dess kraftiga pliktlära, och slutligen även för kristendomen,
ty denna stoiska humanitetsreligion förberedde dess seger i
det romerska världsriket.
Men denna märkliga period — 400- och 300-talen —
var icke blott filosofiens blomstringstid. Den var ock
historieskrivningens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
