Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den grekiska litteraturen - Den hellenistiska skönlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den äkta, utan liksom inom rokokons konst ett
ideallandskap i söderns klara solljus, med pittoreska ruiner,
halmtäckta kojor och vitulliga får. I viss mån är det nog
Theokritos, som skapat detta, ty till en väsentlig grad torde
det vara hans idyller, som, indirekt, inspirerat Claude Lorrain
och Poussin.
Ännu mera tilltalande äro hans mimer, särskilt hans
Adoniazusai, en dialog mellan tvänne fruar, som tillsammans
skola besöka den stora Adonisfesten och därunder i sin
konversation giva en den mest åskådliga bild av de
alexandrinska damernas liv och sysselsättningar. Förebilden var
antagligen den äldre sicilianska mimen, särskilt Sophrons,
och den doriska folklekens realism kommer här ock fram,
ehuru adlad av Theokritos’ överlägsna konst.
Theokritos var den främste inom en hel skola, av vilken
vi för övrigt hava några idyller av de likaledes i senare
tid mycket efterbildade Bion och Moskhos. Intressantare
än dessa är dock en skald, Herodas, vars arbeten 1890
påträffades i en egyptisk papyrus. De återfunna sju
mimiiamberna äro ett slags proverbes i något samma stil som
Theokritos’ Adoniazusai, ehuru ytterligt slippriga och vida
mera realistiska, men onekligen kvicka och i varje fall utan
den lärda skolans pedanteri.
Det återstår att med några ord redogöra för den
hellenistiska tidens drama. Men utom de nyattiska komedierna,
som ju ock kunna räknas till denna tid, och Lykophrons
monodrama Kassandra eller Alexandra — ett monstrum av
diffus och pedantisk lärdom — hava vi intet drama kvar
från denna tid. Och av antikens notiser om det
hellenistiska dramat är det svårt att bilda sig en klar
föreställning därom.
400-talets stora drama hade varit en nästan uteslutande
atensk företeelse. Men mot slutet av 300-talet började
man att i en mängd andra grekiska städer uppföra väldiga,
praktfullt inrättade teatrar, och detta teaterbyggande
fortsattes under den hellenistiska tiden i de nya diadokrikena.
Å den ena sidan tyder ju detta på ett starkt, t. o. m. ökat
intresse för den dramatiska konsten. Men å den andra
bör man dock fasthålla, att dessa teatrar icke blott, troligen
ej ens i främsta rummet, voro avsedda för dramatiska
föreställningar, utan snarare voro ett slags hotels de ville, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
