Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den grekiska litteraturen - Den hellenistiska skönlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkförsamlingar höllos, retorer och även atleter uppträdde
o. s. v.
En annan olikhet var den, att skådespelarkonsten nu
blev ett yrke. Sophokles’ drama hade uppförts av attiska
borgare. Nu däremot bildades skådespelarsällskap, s. k.
synodoi, som reste kring och gåvo föreställningar i olika
städer. En tredje olikhet omnämnes ock: att kören
bortföll och ersattes av s. k. embolima eller en
mellanaktsmusik mellan de olika epeisodierna, utförd av några få
khoreuter och utan samband med dramats handling. Vidare
är det tydligt, att dramat under denna tid förlorade sin
religiösa karaktär; det uppfördes nu ej längre vid de
årliga dionysosfesterna utan vid de flesta högtidliga tillfällen
d. v. s. det blev redan nu, såsom sedermera i Rom, ett
folknöje.
Huruvida tragiska föreställningar ingått i dessa folknöjen,
förefaller ovisst. 300-talets tragedi tyckes hava varit ett
företrädesvis filosofiskt drama — uppslaget härtill hade man
ju redan hos Euripides — och i de gamla mytiska
folksagorna inlade man ett innehåll, som lånats från samtidens
filosofiska kontroverser. Liksom inom Voltaires tragedi
kommo således även här den historiska ramen och det
moderna idéinnehållet att stå i en nästan grotesk motsats till
varandra. Men samtidigt började man — åtminstone den
stora publiken, — att finna de gamla ämnena, Elektra,
Medeia m. m., väl utnötta. Resultatet tyckes i varje fall
hava blivit, att tragedien sjönk ned till ett läsedrama,
vilket liksom rhetorstalen upplästes i vissa litterära kretsar.
Såsom ett dylikt läsedrama få vi antagligen betrakta
Lykophrons nyss omtalade Kassandra, vars lärdom och
gåtfulla hänsyftningar i lyckligaste fall kunde förstås av ett
kotteri filologer. Även Herodas mimiiamber voro nog blott
avsedda för uppläsning, ehuru visserligen för en annan
krets än Kassandras publik. I stället för tragedierna trädde,
liksom i Rom, praktfulla “pompai“ eller upptåg, närmast
liknande våra balettskådespel.
Av egentliga dramer uppfördes nyattiska komedier och
andra stycken av växlande karaktär, framför allt musikaliska.
Ett dylikt har nyligen återfunnits i en papyrus, nämligen
Flickans klagan, som närmast kan karaktäriseras såsom en
tragisk aria. Hjältinnan är en av sin älskare övergiven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
