Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den israelitiska litteraturen - Job
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tragöd, kanske med undantag för Aiskhylos, har skrivit ett
stycke, fyllt av ett så mäktigt gripande patos.
Formellt var det nog också Aiskhylos’ Fjättrade Prometheus,
som föresvävade den okände israelitiske skalden, då han skrev
sitt drama. I bägge hava vi en hjälte, som lider av de högsta
fysiska smärtor — Job därutöver även av ett ännu djupare
själslidande. Bägge hava de att klaga över en orättfärdig
och mot människorna grym gud, och bägge skymta de i
fjärran en ännu högre makt. Och slutligen är den
dramatiska byggnaden i bägge styckena densamma. Efter en kort
prologos, som måhända ej är ursprunglig, börjar Aiskhylos’
drama med den fjättrade titanens klagan, alldeles som Job,
därefter — om vi se bort från körerna — följer ett
samtal mellan Okeanos och Prometheus, så ett nytt samtal
mellan Prometheus och Io, därpå ännu ett samtal mellan
Prometheus och Hermes och till sist hjältens mäktiga
avskedsord, innan han sjunker ned i Tartaros — således absolut
lika byggnad som i Job: hjältens monolog och epilog, de tre
mellanliggande samtalen och samma brist på yttre handling.
Att på grund av denna brist vägra att i Job se ett drama,
är således orimligt, ty då är häller icke Prometheus ett drama.
Och lika litet som Jobs författare löser Aiskhylos i det bevarade
stycket den konflikt, varom det hela rör sig.
Sagan hade från gammalisraelitisk synpunkt förhärligat
den reflexionslösa undergivenheten under Jahve. Dramat
blev däremot en upprorsskrift. Då stycket börjar, hava
olyckorna redan hopat sig över Job. Spetälsk, fattig och
utstött ur sin by klagar han sin namnlösa smärta i ord, som
inspirerats av Jeremias väldiga patos, och förbannar
liksom denne sin födelsestund. Men ännu har han ej börjat
reflektera, utan känner blott lidandets hela tyngd. Så komma
de tre “vännerna“, Elifas, en äldre man, som uppträder med
åldringens anspråk på visdom, Bildad, en ung israelit, och
Sofer, vars individualitet mindre framträder. I motsats mot
sagans tre vänner söka de ej att förleda Job till myteri
mot den allsmäktige, utan förmana honom tvärtom till
undergivenhet. Och först inför deras banala tröstegrunder
förvandlar sig den lidande Job till en fruktansvärd anklagare.
Elifas hade funnit det egendomligt, att Job, fordom så
vis, nu under lidandet förlorat jämnmåttet, under det att
han själv fortfarande var lika besinningsfull inför — Jobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
