Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den israelitiska litteraturen - Psaltaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En del har, såsom nyss påpekats, avskrivits ur templets
officiella sångböcker och äro liturgiska, andra äro
vishetsdikter, men av en i viss mån olika karaktär än de, som vi
känna från den äldre hellenistiska tiden. Den vise är i
dem ej längre den grekiska tidens framför allt humane,
världskloke tänkare, utan han är en skriftlärd, som grubblat
över lagens gåtor och som snarast polemiserar mot den
äldre tidens mera rationalistiske vishetslärare. Åter andra
dikter äro “historiska“ och ge i teologiskt syfte exposéer
av Israels äldre historia. Men de flesta återspegla de
politiska och religiösa brytningarna strax före det mackabäiska
upproret, under frihetskriget och under den därefter
uppblossande partikampen. Majoriteten av dessa partidikter äro
naturligtvis fariseiska, ty det var ju fariséerna, som
bemäktigade sig synagogorna, och vi återfinna därför i dessa dikter
deras lagfanatism, deras vilda hat mot främlingar och
“gudlöse“ landsmän, deras egenrättfärdighet, men även den varma
och uppriktiga religiositet, som fanns hos de bättre av
partiet och som man — väl under intrycket av den skarpa
polemiken i Nya Testamentet — kanske allt för mycket
förbisett. Enbart sköna äro de s. k. vallfartsdikterna, som
sjöngos av de pilgrimer, som från diasporan vallfärdade till
Jerusalem.
Men även sadduceiska dikter finnas ganska många, och
att de kommit med, berodde åter på rabbinernas bristfälliga
filologiska skolning. Dikter, som faktiskt avsågo att hylla
den av fariséerna så djupt hatade Alexander Jannæus,
misstolkades, så att de i stället troddes syfta på den äldre
konungatiden, på Davids segrar och kamp mot sina fiender.
Andra åter utlades allegoriskt och passerade på så sätt
genom den fariseiska kritikens skärseld. Dessa sadduceiska
psalmer höra emellertid till Psaltarens skönaste och hava de
profetiska dikternas flykt och djärva bildspråk, Den Jahve,
som här förhärligas, har över sig samma majestät som
forntidens, och flera av dessa sadducédikter hava något av
Deborah-sångens klang. Där Jahve går fram, skälver jorden
och bergen darra på sina grundvalar, fram svävar han på
vindens vingar, tordönet är hans röst och likt pilar skjuter
han ut sina ljungeldar. Dessa dikter — särskilt den 18:de
och 104:de psalmen — höra därför till alla tiders mäktigaste
religiösa lyrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
