Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den romerska litteraturen före Augustus - Tiden före revolutionen - Plautus och Terentius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(komedi med grekiskt ämne) fanns nämligen ock en fabula
togata (med romerskt ämne). Men varken Plautus eller
Terentius skrev några dylika, och av den mest bekante
togatskalden, Afranius, hava vi endast några lustspelstitlar.
Han tyckes väl hava behandlat mera romerska förhållanden
— såsom det i den nyattiska komedien alls ej berörda
familjelivet — och skall även hava uteslutit den så oromerske
slaven. Men förmodligen voro ej heller dessa togatæ
synnerligen självständiga, och i varje fall överlevde de icke
fabulæ palliatæ.
Plautus, den äldste av dessa båda romerska
komediförfattare, var en lågbördig och alldeles olärd, om än tydligen
mycket begåvad man. Hans biografi är föga känd, men
förmodligen stammade han från Umbrien och hette
ursprungligen blott Titus — Plotus eller Plautus (den plattfotade)
var ett öknamn. Sin bana tyckes han hava börjat såsom
atellanskådespelare och särskilt excellerat i Maccusroller, i
följd varav han blev bekant under tre namn: Titus Maccius
Plautus. Atellanerna uppfördes ju huvudsakligen i
Campanien, och förmodligen drog Plautus kring i de campaniska
städerna med något skådespelarband, lärde sig därunder
nödtorftigt grekiska, fick väl också tag i texter till några i
Syditaliens helleniserade städer populära nyattiska komedier,
och började till sist att översätta dem för publiken i Rom,
dit han slutligen på sina vandringar kommit. De stycken,
han översatte, tillhörde alls icke den mera litterära
repertoaren. Av de 21 stycken av honom, som vi hava kvar,
äro blott tre av Menandros, men elva av obekanta
författare och sju av yngre, mindre ryktbara skalder. Hans
original voro således — för att begagna vår tids språk —
sådana stycken, som spelades på sekundteatrarna. Och dessa
i sig själva folkliga stycken blevo i Plautus’ bearbetning
ännu folkligare. Den finess, som originalen säkerligen dock
haft, är här alldeles borta, och i detta fall har Plautus
förträffligt förstått att lämpa sig efter smaken hos de plebejer
och proletärer, som utgjorde hans publik. Han har
onekligen något av Holbergs vis comica och dennes förmåga att
göra långodset till sin egen andliga egendom. Den plumpa,
men friska komiken är nog till en stor del Plautus’ egen
insats, ett uttryck för hans naturell, och somliga av hans
typer — exempelvis Ballio i Pseudolus — äro rent dråpliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
