Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den romerska litteraturen före Augustus - Tiden före revolutionen - Plautus och Terentius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förebråtts för plagiat från Plautus’ Commorientes. Plautus
hade översatt sitt stycke från Diphilos, men i början av det
grekiska stycket förekom en scen, som Plautus förbigick
och som jag därför upptagit i mitt lustspel. Kan man nu
anse detta för stöld? På samma sätt försvarar han sig i
prologen till Eunuchus. Detta stycke var en översättning
från Menandros, men några scener hade förut översatts av
Nævius och Ennius. Terentius erkänner detta, men ursäktar
sig med, att han icke vetat av dessa föregångare. Längre
sträckte sig ej en dåvarande romersk författares anspråk på
självständighet.
Några trogna tolkningar av de grekiska originalen voro
deras stycken dock icke. Utom det att förebilderna här
framträda i en betydligt förgrovad gestalt, äro de romerska
komedierna sällan eller aldrig översatta från ett enda original,
utan en scen eller en typ är från ett drama, andra från
ett annat. De äro således vad man kallar kontaminationer.
Och ett dylikt förfaringssätt tyckes nästan hava legat i den
nyattiska komediens begrepp. Redan grekerna själva
förefalla att hava inaugurerat denna metod — så var ju
Apollodoros’ Hekyra i det väsentliga ett plagiat från Menandros’
Epitrepontes — och när vi sedan möta denna komedi i
modern tid, hos Shakspere, Molière och Holberg, så äro
även deras lustspel kontaminationer av olika dramer,
naturligtvis utan att de hade någon aning om, att de antika
skalderna förfarit på samma sätt.
Hela den värld, inom vilken Plautus’ och Terentius’
komedi rör sig, var för övrigt i Rom fullkomligt exotisk,
och den skildrade alls icke något romerskt liv.
Hetärväsendet, om vilket handlingen vanligtvis rör sig, fanns
icke i Plautus’ Rom, den kvicke, oförskämde slaven, som
leder intrigen och oförsynt gäckas med sin herre, var ännu
mera oromersk — i Rom var han föga mer än ett illa
behandlat arbetsdjur — den skrytsamme legosoldaten fanns
heller icke, och framför allt saknades denna för politiken
alldeles ointresserade jeunesse dorée, som utgör personalen
i en nyattisk komedi. Plautus och Terentius skildrade
således en värld, som bör hava förefallit publiken ytterst
främmande.
Visserligen gjordes också här ett försök att skapa ett
mera romerskt lustspel. Till skillnad från en fabula palliata
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
