Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den romerska litteraturen före Augustus - Tiden före revolutionen - Den romerska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans enda beröring med teatern var, att han till en
teaterdirektör sålde sitt stycke, vanligen för en mycket obetydlig
summa. Det var med denne “dominus gregis“ (“herre över
hjorden“), såsom han betecknande kallades, som de stormän
hade att göra, som ville giva en teaterföreställning;
“dominus gregis“ tog nämligen uppdraget på entreprenad och
lät genom sina slavar uppföra ett av de stycken, han
inköpt. Ofta utförde han själv huvudrollen, ty ej sällan hade
han börjat sin bana såsom slav och skådespelare, men genom
sin talang skrapat hop så mycket penningar, att han kunnat
köpa sig fri. På Terentius’ tid buro de romerske
skådespelarne ännu ej masker och kunde således även vara
förträffliga mimiker. Däremot behövde de icke vara sångare,
ty en romersk komedi uppfördes på ett för oss ganska
egendomligt sätt. Man skilde nämligen mellan Deverbia (de
talade partierna) och Cantica (de sjungna, recitativen och
de melodramatiska föredragen). Deverbia deklamerades av
skådespelaren, men Cantica sjöngos av en bredvid honom
stående sångare, vilken accompagnerades av en likaledes på
scenen stående musikant, under det att den egentliga
aktören under sången blott hade ett stumt spel. En roll
utfördes således faktiskt av två personer, och musiken till ett
stycke ansågs så viktig, att kompositörens namn meddelades
likaväl som författarens. En romersk komedi var därför
snarare en operett.
Sådant var nu dramat och sådan teatern under den korta
tid, då Rom verkligen ägde ett drama, och man får en
alldeles falsk föreställning om det sceniska framförandet av
Plautus’ och Terentius’ stycken, om man tänker sig dem
spelade på de praktfulla teatrar, vilkas ruiner bevarats till
vår tid. Först 55 f. K. byggdes av Pompejus Roms första
stenteater; år 13 uppfördes vidare Marcellus- och
Balbusteatrarne, och sedan följde dylika byggnader i nästan alla
romerska städer, i Tusculum, i Pompeji, i Orange m. m.
Men där uppfördes knappt verkliga dramer, annat än
undantagsvis, och även de romerska teatrarna voro nog
snarast, liksom de grekiska, ett slags hotels de ville. Till
anordningen skilde de sig icke så litet från teatrarne i
Mindre Asien, som voro den närmaste förebilden, och
pulpitum eller den egentliga scenen var här betydligt bredare.
För de stora utstyrselstyckena voro de dock för små, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
