Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den romerska litteraturen före Augustus - Tiden före revolutionen - Den romerska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som firades med komedier. Slutligen bekostades dessa spel
såväl av staten, såsom i Aten, som av privata. Men då
statens anslag till dessa spel var ytterst obetydligt, blev
det faktiskt ämbetsmännen — vanligen ædilerna — som
fingo vidkännas kostnaderna. En lyckad föreställning var
emellertid ett sätt att vinna folkgunst, ett politiskt
agitationsmedel, och detta blev dramats ruin. Ty den höge herre,
som bekostade spelen, lade naturligtvis an på massans sämre
instinkter och sökte ingalunda giva valmännen någon
estestisk uppfostran. Och följden blev, såsom redan påpekats,
att tragedierna utbyttes mot utstyrselstycken och komedierna
mot skabrösa farser och mimer. Men under den tid, med
vilken vi nu sysselsätta oss, var teatern ännu mycket enkel.
Den scen, på vilken Livius Andronicus’, Plautus’ och
Terentius’ stycken spelades, var föga bättre än phlyakdramats,
som hade bestått av ett par bockar med några däröver
lagda bräder, på vilka histrionerna uppträdde. På Circus
Maximus, Circus Flaminius eller de andra ställen, dit festen
förlagts, uppförde man en enkel träställning med en
fonddekoration av trä, föreställande en gata — ty på en dylik
spelade alla komedierna — och vid denna låg hjältens hem
och “grannens“ hus. Efter representationens slut bortfördes
hela denna enkla scen, och några åskådarplatser funnos ej,
utan publiken fick stående åskåda föreställningen. Det hela
verkade således snarare såsom en marknad med tillfälliga
köpstånd och förlustelseställen, och likheten blir ännu mera
slående, om man läser prologen till Terentius’ Hecyra. När
komedien första gången skulle uppföras och just hade börjat,
fick publiken syn på ett par nävkämpar och en lindansare,
som uppträdde ett stycke därifrån, alla rusade dit, och
föreställningen måste avbrytas. Nästa gång dramat spelades,
hade man kommit så långt som till andra akten, men så
fick publiken höra, att en fäktare skulle uppträda, skyndade
sig att få en god plats, det blev skrik och slagsmål — och
stycket hade för andra gången fallit. Då man läser denna
skildring, måste man onekligen beundra Terentius’ mod
att inför en dylik publik våga komma fram med så
estetiskt fina lustspel som Hecyra, Andria och Adelphi.
I motsats mot det äldre bruket i Aten, men i likhet med
senare grekiska förhållanden var den romerske författaren
ej tillika skådespelare — åtminstone ej Terentius — utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
