Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Livius och Vergilius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av denna sedestränga, fosterlandsälskande romerska forntid,
som inom dikten blivit eftervärldens. Den senare delen,
där han behandlar det puniska krigets historia och mest
anlitar grekiska källor, särskilt Polybios, har
litteraturhistoriskt ej samma betydelse som hans mera på fri hand
och med poetisk inspiration skrivna skildring av
forntiden.
Ty för denna hade Livius, liksom Augustus, en
romantikers hänförelse. Detta forntidssvärmeri hade i viss mån
inletts redan av den lärde Varro, som avled ungefär
samtidigt med det att Livius började sin historia. Men det
främjades särskilt av Augustus, som på Capitolium lät
inrätta ett slags historiskt museum och på sitt forum
uppställde statyer över det forna Roms alla hjältar och store
statsmän — ett slags historia i bild. Vergilius’ Eneid och
Livius’ historia äro andra uttryck för samma tidsströmning.
Och även för den religiösa reaktion, som nu riktade sig
mot revolutionstidens fritänkeri. Livius anför sorgfälligt
alla järtecken, klagar över den nya tiden “negligentia deum,
omnis divini humanique moris“, prisar en Cincinnatus’
enkelhet, målar i oändliga skiftningar hjältemodet, pliktkänslan
och fosterlandskärleken, och samtidigt ger han åt de
forntida romare, han skildrar, något av den nyare tidens
helleniska humanitet — en humanitet, som även ständigt
kommer fram i hans egna domar, vilka mycket sällan vila på
en kritisk värdesättning av källorna.
Livius är framför allt berättare, och den historiker, med
vilken han närmast bör jämföras, är icke Thukydides, utan
Herodotos. Men även från honom skiljer han sig ganska
mycket, redan däri att han icke äger dennes naiva
berättarkonst. I stället har han i hög grad romarens förmåga att
giva ett karaktäristiskt porträtt, och hans historia är ett
enda stort galleri av dylika levande porträttbyster. Vidare
är han retor. De tal, som han, oftast alldeles utan någon
hemul, lägger i sina hjältars mun, utgöra arbetets
glanspartier och hava kanske i främsta rummet bidragit till dess
popularitet. De fyllas av en medryckande, varm patriotism,
som särskilt bör hava verkat på ett romerskt auditorium,
och innehållsredogörelserna för de olika — även de
förlorade — böckerna tyda ock på, att arbetet använts såsom
lärobok i de romerska retorsskolorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
