Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Livius och Vergilius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Livius’ historia fick Augustus’ samtid således forntiden
i en starkt ideel belysning, såsom en religiös och sedlig
förebild för det yngre släktet, en skildring, gjord mindre
av en historiker än av en poet, men just därför dess mera
verkande.
Samma halvt romantiska världsåskådning ligger ock bakom
Vergilius’ diktning, och i denna kunna vi kanske bäst
studera den augusteiska tidens idéer. P. Vergilius Maro (f. 70,
d. 19 f. K.) var på samma gång poet och lärd, en opraktisk,
tankspridd och älskvärd drömmare, antipatiskt berörd av
terreurens brutalitet och pietetslöshet, vek och svärmisk,
med poetens och fornforskarens kärlek till det gamla, till
Roms alla stolta minnen, men ock med en stark känsla för
dess världshistoriska uppgift, hänförd vän av naturen, med
en både etisk och religiös världsåskådning, fint bildad och
genomträngd av grekisk humanitet. Han började med vittra,
filosofiska och retoriska studier, och dessa blevo ock
bestämmande för hans utveckling. Hans dikt bibehöll alltid
något av retorstalets pompösa klang, och bakom denna ligger
ock en grubblande andes ideella världsuppfattning. Såsom
skald anslöt han sig först till de alexandrinska mönster, som
genom Catullus kommit på modet, och bland dem valde han
Theokritos, ty själv född och uppfödd på landet kände han
sig mest befryndad med idyllens skald.
Vergilius’ första arbete, Bucolicon — en samling av tio
ekloger — äro närmast blott en Theokritos-imitation. Men
icke dess mindre slog den oerhört an, kanske icke blott på
grund av den smältande vackra versbehandlingen, utan ock
därför, att Vergilius i denna år 39 fullbordade samling gav
ett uttryck åt den andligen sönderslitna revolutionstidens
längtan efter frid. Över hans herdevärld ligger utbredd en
slöja av melankoli, kulturmänniskans obestämda trånad efter
natur och oskuld, och det, som i dessa dikter stöter oss
tillbaka — att Vergilius’ herdar vida mer än Theokritos’ blott
äro personligheter från skaldens egen tid, klädda i pastorala
maskeraddräkter — detta tilltalade snarare den tidens läsare
och skänkte eklogerna samma dragningskraft som sedan
Mademoiselle de Scudérys romaner. Genom Bucolicon fick
i varje fall triumviren sina blickar riktade på den unge
skalden och tog sig an honom. Vergilius blev nu
medelpunkten i den finbildade Mæcenas’ litterära krets och kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
