Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Livius och Vergilius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de vidare till Tartaros, antikens Inferno, där förbrytarne
dväljas och straffas för sina brott, och slutligen till de
elyseiska fälten, de lycksaliges sälla boplats, där vandrarne
återfinna forntidens hjältar, vise och sångare. Och i
sammanhang härmed har skalden inlagt ett underbart vackert
parti, där han i poetisk form återgiver den platonska
själavandringsläran.
De sex sista böckerna spela i Latium, där konung Latinus
härskar, och hos honom anhåller Eneas om ett hem för sig
och sitt fäderneslands gudar. Detta beviljas, men så
framkallar den hämndgiriga Juno ett krig mellan Eneas och den
rutuliske konung Turnus, som fått avslag på sitt frieri till
Latinus’ dotter Lavinia, vilken sedan blir Eneas’ maka.
Liksom kampen i Iliaden stått om Helena, står den här
således kring Lavinia, och i den revy, skalden gör av
Turnus’ trupper, får man i annan form tillbaka Iliadens
skeppskatalog, i beskrivningen på Eneas’, av Vulcanus
smidda sköld en replik av den sköld, som Hephaistos hos
Homeros förfärdigar åt Akhilleus. På samma sätt
fortsätter hela skildringen av Eneas’ och Turnus’ krig i noga
anslutning till Iliaden, och den kulminerar slutligen i en
tvekamp mellan de båda rivalerna — en ny motsvarighet
till striden mellan Menelaos och Paris. Genom Eneas’
seger är dikten till ända. Men dess syfte är icke att visa,
huru Eneas med sina trojaner erövrar Latium, ty detta hade
ju varit något för den romerska nationalstoltheten
nedsättande, utan blott att framhålla, huru han där infört
kult och gudar. Härskarmyndigheten behöll Latinus
fortfarande, och trojaner och italer ingingo blott såsom tvänne
obetvingade folk ett oupplösligt förbund med varandra.
Av referatet att döma kunde man frestas att tro, att
Eneiden blott vore en talangfullt gjord imitation efter
Homeros. Men så är icke fallet. I den från Hellas’ främste
epiker lånade formen ingöt nämligen Vergilius ett rent
modernt, romerskt innehåll, och säkerligen var det detta,
som i lika hög grad som den klassiska formen skapade
diktens popularitet i Augustus’ Rom. Homeros hade med
ett visst vemod besjungit den svunna hjälteåldern och Ilions
fall, hade haft sin blick riktad mot forntiden. Vergilius
skådade däremot hän mot framtiden, och hans dikt var
ägnad det Rom, vars nya världsvälde han själv upplevde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
