Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Livius och Vergilius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Homeros hade med överlägsen kraft skildrat sina
hjältegestalter. Vergilius ägde icke hans och grekens sinne för
individen, men han hade i stället, vad den outvecklade
homeriska tiden ej haft, en historisk uppfattning av
världshändelserna, och det är denna historiska åskådning, som
kommer fram i och bär upp hans dikt. Denna är även
däri fullkomligt romersk, att den röda tråden i det hela
är den starka romerska statsidéen, inför vilken individens
alla böjelser få träda tillbaka, denna statsidé, som varit så
främmande för Iliadens ständigt fronderande stamhövdingar.
Och slutligen fylles hela Eneiden av ett varmt
patriotiskt patos, som just var den nya augusteiska tidens.
Liksom Livius såg också Vergilius forntiden i ett fullkomligt
idealt ljus, och den fosterlandskärlek, som i Georgica ännu
blott yttrat sig i bondens kärlek till hembygden och den
fäderneärvda torvan, höjer sig här till den bildade mannens
mera historiskt färgade patriotism. Men på samma gång
fylles Eneiden av den augusteiska tidens mest förädlade
humanitet. För Vergilius var Rom ej den brutala
erövrarstaten, utan dess uppgift var att skänka den av
inbördeskrigen sönderslitna världen en allmän och trygg landsfrid,
att pålägga de barbariska folken lagar, sprida hellenisk kultur
och romersk statskänsla.
Utan tvivel var det just detta nya i Eneiden, som slog
an på samtiden, och för detta förbisåg man bristerna. Den
veke pietetsfulle Eneas, som själv ej fylles av någon
dådkraft eller något äventyrarlynne, utan som blott av yttre
gudabud drives till handling, är alls icke någon
medryckande episk hjälte. Han äger för mycket av Vergilius’
egen naturell och för litet av Akhilleus’. Men i den starka
pliktkänsla, som han i motsats till Iliadens hjältar ägde,
låg dock ett romerskt drag. Ett annat var hans “pietas“,
hans vördnad för religionen, och hans uppgift i dikten är
också närmast av religiös art. Han besjunges icke såsom
Latiens erövrare, såsom dess Cæsar, utan snarast såsom
förebilden för dess kommande påvar. Ty hans uppgift är
i främsta rummet att “införa kult och gudar“. Och dessa
gudar äro ej längre Homeros’ glada, moraliskt indifferenta
idealgestalter, utan etiska makter, ehuru å den andra sidan
vida mera abstrakta och overkliga än Iliadens livfyllda
olympier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
