Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Propertius och Tibullus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men till sist böjde sig även han och sökte att på sitt sätt
gå den nya tidens krav till mötes. Till en del berodde
detta nog på, att han brutit med sin älskarinna, vilken
för övrigt kort därefter avled. Men redan dessförinnan var
han betänkt på dikter av en annan art, på ett epos om de
forna albanska konungarna m. m. Till sist bestämde han
sig för ett ämne, som bättre passade honom. Efter
Kallimakhos’ mönster ville han nu skriva ett slags romersk
mytologisk lokalhistoria, besjunga Roms religiösa fester och
de till dem knutna legenderna. Åt dessa lokallegender —
Tarpeja, Hercules och Cacus, Vertumnus m. fl. — ägnas
större delen av den fjärde diktsamling, han utgav. Denna
blev även hans sista, ty kort därefter avled Propertius,
troligen blott omkring trettio år gammal, och han kom således
aldrig att infria de förhoppningar, man ställt på hans rika
begåvning och på hans sista omvändelse till den patriotiskt
antikvariska riktning, som så tilltalade den augusteiska
smaken.
Utanför Mæcenas’ krets stod den nästa av den augusteiska
tidens elegiker, Albius Tibullus, som däremot med
vänskapens band var knuten till den andre av denna tids litterärt
tongivande aristokrater, M. Valerius Mesalla. Relativt
förmögen och oberoende tyckes Tibullus dock ej hava haft
något egentligt behov av en patronus. Mesalla tillhörde ej
häller Augustus’ närmare vänner, och den hyllning, Tibullus
gav åt den augusteiska tidens idéer, var därför tydligen
fullt uppriktig och spontan, ett uttryck för stämningen i
de breda lagren. Tibullus var en religiös natur av det
gamla romerska slaget, som utan att oroas av den grekiska
filosofiens radikalism fromt offrade åt gudarne: han var en
ivrig fredsvän och hade något av den romerska bondens
kärlek till lantlivet. Allt detta kommer också fram i hans
elegier. Flera av dessa äro erotiska, och den första
samlingen bär namnet Delia, den andra Nemesis. Men häri
kan man knappt se annat än ett offer åt tidens litterära
mode, och det kan starkt ifrågasättas, om Delia och Nemesis
varit några verkliga kvinnor; åtminstone har man ganska
svårt att av dem bilda sig någon åskådlig och enhetlig
föreställning. Flera av dikterna äro för övrigt sannolikt
blott översättningar från grekiskan, formövningar utan
betydelse för bedömandet av Tibullus’ eget skaldskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
