Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Propertius och Tibullus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Monobiblos, tilldragit sig hela det litterära Roms
uppmärksamhet. Det var Sextus Propertius. Samlingen var ägnad
en vacker hetär, vars egentliga namn skall hava varit
Hostia, och dikterna fyllas av en brännande sensualism,
måhända den starkaste, som den västerländska litteraturen
över huvud känner. Något andligt har den erotik, som
här skildras, icke, ej ens så mycket som hos Catullus, utan
det hela är en kvinnokroppens apoteos. Men denna
kraftiga sinnlighet förenas här med ett egendomligt alexandrinskt
pedanteri. Propertius är nämligen på samma gång
lidelsefull och pretiös, stormande i sin passion och lärd i de
uttryck, han giver denna, därför ofta dunkel och
svårbegriplig. Hans mönster voro dels Kallimakhos, dels ock
Mimnermos. Lärdomen ärvde han från den förre, men han
upptog ej dennes episka elegi, utan hans distikha äro,
liksom Mimnermos’, fyllda av verklig lidelse och ägnade den
kvinna, han älskade. Genom den starka sinnlighet, som
fyller hans elegier, kom han ock att få en stor betydelse
för eftervärlden, särskilt för 1700-talet. På Kellgren, som
översatte flera av hans dikter, inverkade han mycket, och
denne karaktäriserar hans stil såsom “själva själens och
passionens, häftig, brinnande och kort. Han älskar ej, suckar
ej, gråter ej, hans kärlek rasar och förtvivlar“. Och bland
Kellgrens dikter finnes ock ett epigram, som han översatt
från en av renässansens latinskalder och vilket förträffligt
karaktäriserar Propertius:
Blekt mitt anlete är, men tadlen konstnären icke,
Att han det gjort så blekt: sådan i livet jag var.
Riktigt bildades så den färg, som Cynthia gav mig;
Blodet torkade bort, kinderna vissnade hän,
Ungdom och hälsa och lycka och lugn, allt offrades henne;
Hennes jag levande var, hennes i döden jag är.
Livet flyktade snart — men ack! när ägde jag livet?
Nej, genom Cynthia blott var ju Propertius till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
