Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Ovidius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I motsats till åtminstone Vergilius och Horatius tycker
han ej alls hava intresserat sig för filosofi, ej ens för
Epikuros’ lära, och han var icke blott renons på filosofi,
utan på idéer över huvud. Ovidius ville ingenting, ej en
gång riva ned, utan diktade blott därför att det roade
honom att dikta. För den kraftiga sedliga reaktionen under
Augustus stod han alldeles främmande, dels på grund av
sin naturell, dels i följd av sin ålder. Han var tjugotvå
år yngre än Horatius. Terreurens sista tid hade infallit
under hans barndom, och han hade aldrig fått det mäktiga
intryck av denna upplösning som hans äldre samtida. Den
nya fredsæran tog han därför såsom något fullt naturligt,
för vilket han ej kunde entusiasmera sig, och han tillhörde
det nya släkte, som ansåg sig hava rätt att blott njuta av
livet. Det var denna generation, som i Ovidius fick sin
skald, ej en lidelsens sångare såsom Catullus och Propertius,
utan en lascivitetens, “un débauché d’imagination“ — för
att begagna en fransk historikers träffande uttryck — ty i
sitt enskilda liv var Ovidius en ganska oförvitlig person,
som i motsats till de äldre augusteiska skalderna var gift
och hade familj samt, så vitt man vet, inga
utomäktenskapliga förbindelser, en poet, utan allt svärmeri för det enkla
lantlivet, i stället en svuren vän av huvudstadens nöjen och
förfining, nästan med förakt för den bondska forntid, som
så mäktigt tilltalat den äldre generationen, utan moral och
utan religion, men elegant och spirituell. Först när det
var för sent, kom han till insikt om faran i att proklamera
en dylik världsåskådning, och ehuru han minst av allt hade
någon böjelse att bli reformator och martyr, föll han likväl
ett offer för sin omedvetna opposition mot den nya ordning,
som Augustus velat införa.
Hans äldsta bevarade dikter är en samling elegier, Amores,
som skrevos mellan 22 och 14. De äro riktade till en
Corinna, som emellertid lider av samma fel som de
alexandrinska poeternas älskarinnor — det att aldrig hava existerat.
Dikterna äro också blott broderier på den gamla elegiska
väven, ägnade åt alla möjliga fingerade situationer, om man
så vill ett slags psykologiskt erotiska studier, men snarare
retoriska deklamationer över ponerade fall, ej sällan av en
ytterst slipprig natur. Och det motbjudande är just denna
rent litterära liderlighet. Det hela är ett alster av en osund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
