Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Ovidius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Metamorphoserna, att dessa nästan, kunna betraktas såsom texten
till bilderna. Men de gå igen också i Marinis och hans
skolas mytologiska dikter och giva färgen åt
Shakspere’s Venus and Adonis. Även skalder, vilka såsom Ariosto
och Tasso förefalla att stå Ovidius tämligen fjärran, hava,
i synnerhet Tasso, tagit djupa intryck både av hans
berättartalang och av färgglädjen i hans mytologiska diktning.
Metamorphoserna äro nästan det enda försök vi hava från
antiken till en religiös episk diktning, och det är då
betecknande, att det, som slår oss, just är den fullständiga
frånvaron av religiös känsla. Sublimiteten saknas
fullkomligt, och i stället skåda vi en gudavärld, över vilken det
vilar något av festglädjens skimmer, en jordelivets apoteos,
och det var denna hedniska Olymp, ej Homeros’, ännu
mindre Hesiodos’, som med renässansen uppstod ur sin grav.
I Metamorphoserna hade Ovidius givit det bästa av sin
konst till eftervärlden, och hans sista arbeten, vilka han
skrev på den ohyggliga förvisningsorten, Tristia och Epistolæ
ex Ponto, innehålla blott en omanlig klagan och fåfänga
försök att beveka de maktägandes hårda hjärtan. Dessa
nödrop förklingade ohörda, och år 18 e. K. eller så
omkring fick slutligen den augusteiska tidens siste store skald
sin grav vid det Svarta havets strand, fjärran från den
generation av romare, vilkas livssyn så åskådligt framträder
i hans diktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
