Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hellenistiska tiden - Den augusteiska tiden - Ovidius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
träffade en stor skandal i Augustus’ egen familj. Hans
dotterdotter Julia blev på grund av sina utsvävningar
landsförvisad, och bland dem, som voro inblandade i denna
skandal, var även Ovidius. I dotterdotterns brott kunde
Augustus med en viss rätt se frukten av Ovidius’ litterära
verksamhet, och nu följde vedergällningen: Ovidius blev
utan vidare förvisad till Dobrudscha vid Svarta havet, och
för en man, som så gått upp i världsstadens komfort och
lyx, betydde denna dom nästan mer än ett livsstraff. Med
denna förvisning upphörde också Ars amandis skald att
finnas till.
De båda arbeten, med vilka han då var sysselsatt, intaga
en särställning mellan hans första och tredje
författarperiod. De hava ännu glansen, färgrikedomen och
friskheten av hans äldre diktning, men dennas atmosfär av
unken osedlighet är borta, och i stället fyllas de av en
yppig och glad sinnlighet. Till det officiella syftet avsågo
de snarast att vara religiösa. Fasti, av vilka blott hälften
eller sex böcker voro avslutade, då katastrofen inträffade,
voro ett slags kalender över Roms religiösa fester, en
samling mytologiska legender, liksom Propertius’ likartade arbete,
skrivna efter mönstret av Kallimakhos’ Aitia. Ovidius’
berättarkonst förnekar sig ej häller här, men står dock
tillbaka för den, han utvecklar i sitt mest populära arbete
Metamorphoseon libri, en diktcykel i femton böcker på
hexameter, vilken visserligen var outgiven och utan den
sista retouchen, då författaren drabbades av
förvisningsordern, men i alla fall avslutad. I viss mån har Ovidius
här, likaledes efter Kallimakhos’ mönster, återupptagit den
homeriska tidens epylliediktning, och dessa småberättelser
gav han den elegans, som den nyare tiden fordrade. Med
några få undantag, egentligen blott Catullus’ tre eller fyra
epyllier, voro dessa metamorphoser — ty Ovidius hade
inskränkt sig till att behandla blott sådana sagor, som rörde
förvandlingar — de enda antika epyllier, som övergingo
till den nyare tiden, och därmed blevo de ock förebilder
för alla de kortare poetiska berättelser, som sedan under
olika namn uppträtt inom litteraturen. Särskild betydelse
fingo dessa yppiga, sensuella skildringar av antikens
gudavärld för senrenässansen, och dess måleri, först och främst
det venetianska, står under ett så starkt inflytande av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
