Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Retoriken och dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlov av er, herrar professorer, är det ni, som bära den
största skulden till retorikens förfall. Agamemnon medger,
att han kan hava rätt, men anmärker, att retorerna måste
tjuta med ulvarna, ty om de icke anpassade sig efter
allmänhetens smak, så skulle de, även om de talade såsom
Cicero, bli ensamma i sina auditorier.
Men detta kastar en blixtbelysning över denna tids drama
samt även över de många Seneca-imitationerna i modern tid:
hela den dramatiska konflikten är även där byggd på dylika
onaturliga situationer och anlagd på en stor kraftscen, där
hjälten eller hjältinnan får hålla sitt stora tal.
Under kejsartiden hade, såsom vi erinra oss, dramat i stort
sett försvunnit från scenen. Nyattiska komedier, palliatæ,
uppfördes väl, men inga nya tyckas hava skrivits, och i
regeln hava de väl spelats på grekiska; åtminstone voro
de mest berömda skådespelarne på Quintilianus’ och
Juvenalis’ tid greker. Frånsett några alldeles enstaka tillfällen
uppfördes aldrig en tragedi, men däremot — och här märka
vi retorikens återverkan — enskilda kraftscener ur äldre
grekiska stycken: Orestes’ kval efter modermordet, den
bländade Oidipus’ klagan o. s. v. Det spelade dramat
bestod av atellaner d. v. s. folkliga, burleska farser, mimer,
dessa rått osedliga sångbaletter, som uppfördes ända till
antikens slut, och pantomimer. Dessa senare voro en nyhet
för kejsartiden och utfördes av en enda person, som genom
sin mimik och sina gester återgav någon, oftast erotisk, myt
t. ex. Mars’ och Venus’ kärlekshandel. Spelet var stumt,
men såsom ackompagnement sjöng en kör en text, vari det
stumma spelet tolkades. Så lära Ovidius’ metamorphoser
på detta sätt hava “dansats“ för publiken. Själva texten
skall dock hava haft underordnad betydelse i förhållande till
den ytterst konstfulla musiken, och det stumma spelet lär
hava varit uppdrivet till verklig virtuositet.
Dessa stycken röja den romerska publikens smak — det
var blott de starkt kryddade rätterna, som slogo an — och
vända vi oss till populacen på Circus, finna vi, att denna
behövde ännu mera peppar. Ty på Circus gav man då
och då vad vi skulle säga en mord- och féerivarieté:
Dædalus, som uppätes av en björn, Hercules på Œta, som brännes
levande m. m. Och det är denna smak, som i mera
civiliserade former träder oss till mötes i Senecas dramer — de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
