Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Retoriken och dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enda representanter vi hava av den romerska tragedien, ty
de mest berömda sorgespelen, Varins’ Thyestes och Ovidius’
Medea, båda från den augusteiska tiden, äro tyvärr
förlorade.
Under Senecas namn gå nio fabulæ crepidatæ, och det
torde vara ganska säkert, att författaren är den bekante
filosofen och retorn L. Annæus Seneca, Neros lärare.
Däremot är det tionde stycket, vår enda bevarade fabula
prætexta, Octavia, icke av honom, utan av en efterföljare.
Estetiskt stå Senecas sorgespel ej högt, men dess större
vikt hava de i litteraturhistoriskt avseende, ty det är Senecas
tragedi, som vida mer än grekernas går igen i renässansens
drama, och få av antikens författare hava haft en större
inverkan på eftervärldens diktning; ännu i slutet av
1700-talet höra vi återljudet av Senecas ihåliga deklamation. Det
är då av en viss vikt att konstatera, att detta drama ganska
säkert icke skrevs för scenen, utan för auditoriet, där det
reciterades såsom ett annat retorsföredrag. Detta förklarar
ock mycket av dess karaktär. Vi minnas, att Horatius i
sin Ars poetica — troligen på grekisk auktoritet
dekreterat, att mord och dylika gräsligheter ej fingo
förekomma på scenen, utan blott berättas: ne pueros coram
populo Medea trucidet. Men mot denna regel, som i
allmänhet iakttogs av de grekiska tragöderna, bryter Seneca
ständigt. Inför åskådarna dräper Medea sina söner, på
scenen dödar Hercules sin maka och sina barn, Thyestes’
gräsliga måltid, då han dricker sina mördade söners blod,
försiggår också på scenen o. s. v. Men i själva verket
skedde detta icke längre inför åskådaren, utan blott inför
dem, som hörde detta drama deklameras, och om man sa
vill berättades således dessa händelser och åsågos icke.
Retorskaraktären röjer sig ock i de långa deklamationer,
som författaren inlagt i sina stycken, ej sällan politiska
anföranden i den kända republikanska stilen, i hans lust att
diskutera samma frågor, som behandlades i retorsskolorna,
såsom självmordets berättigande m. m., i hans smak för
chargerade kraftscener och icke minst i hans dialog, som
gör intryck av en replikväxling mellan kärandens och
svarandens advokater, onaturligt skarpt pointerad med korta
hugg och mothugg. Början till en dylik dialog möta vi
redan hos Sophokles, men hos Seneca är maneret fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
