Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Satiren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig över hans död. Och på liknande sätt skämtar, jublar
eller klagar man över de andra skuggornas hädanfärd.
Den ende, som ingen mänsklig varelse bryr sig om, är
Menippos, men han tröstar sig med, att hundarna snart
skola tjuta kring hans lik och korparna samla sig till hans
begravning.
Lukianos’ satir skulle undergå ännu en utvecklingsface —
genom anslutning till Aristophanes, och härigenom
utvecklades dialogerna till verkliga små dramer. I själva verket
kan man säga, att denna grupp av hans satirer betecknar
den aristophaneiska komediens återuppståndelse, dock med
några viktiga skillnader. Lukianos’ stycken äro
naturligtvis ej politiska, och de äro vidare läsedramer på prosa,
avsedda uteslutande för en högt bildad publik, ej såsom
Aristophanes’ stycken för “folket“ i Atens teater. I följd härav
hava de ej häller den gamla komediens saftiga, grovkorniga
humor och dess drastiska effekter. Men de fantastiska
uppslagen äro desamma. I Tuppen är hjälten, skomakaren
Mikyllos, ett slags ny Strepsiades, som genom sin tupp blir
väckt ur en sällsport ljuvlig dröm. Han hade blivit bjuden
till ett gästabud, men innan han hunnit taga för sig av
läckerheterna, hade morgonens olycksaliga härold stämt upp
sitt galande och skingrat hans villa. På hans förebråelser
svarar emellertid tuppen med människoröst och yppar, att
han i själva verket är Pythagoras — ett gyckel med dennes
nu återupplivade själavandringslära — och därpå följer en
dråplig konversation mellan den stackars skomakaren och
den lärde, filosofiske tuppen. Det hela slutar med en fantasi,
som sedan lånats först av Guevara och från denne av Le
Sage i Le diable boiteux. Genom ett trolleri — här tuppens
stjärtfjäder, som öppnar alla lås — kunna de bana sig väg
in i olika hus och få där skåda, huru föga lyckliga de lyckliga
i själva verket äro.
I Timon har han tagit upp ett annat ämne, som sedan
efter honom behandlats av Bojardo, Shakspere m. fl., om
den rike slösaren, som råkar i armod och därunder lär sig
att förakta icke blott rikedomen, utan hela det lumpna
släkte av parasiter och hycklare, som kallas människor.
Över huvud slogo dessa dialoger mycket an på renässansen
och efterbildades ofta, särskilt av Ulrich von Hutten.
I en tredje dialog, Gudaförsamlingen, riktade Lukianos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
