Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Satiren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt hån mot samtidens brokiga Olymp. De gamla gudarna
voro ju ej vidare aktningsbjudande, men de nya? Pan var
ju till hälften en bock, och så hade man fått epypter med
hundhuvuden, apor, ibisar och andra exotiska företeelser,
som nu trängt in i den grekiska gudavärlden. Skarpast
drabbar kanske satiren i Zeus elenkhomenos, där
inkonsekvenserna i antikens religiösa åskådningssätt obarmhärtigt
blottas. På tillfrågan uppger Zeus, att moirerna
(ödesgudinnorna) bestämma allt, som sker. Men en stund därefter
erkänner han, att världen ledes av Försynen och vidare av
Slumpen. Då hans uppmärksamhet fästes på denna
motsägelse, har han intet annat svar att giva än det teologiska:
det är dig icke tillåtet att veta allt. Interlokutören
fortsätter emellertid sitt resonemang och förklarar, att när nu
moirerna eller Slumpen bestämma allt, så bryr han sig icke
längre om att bedja till de maktlösa gudarna. Men då blir
Zeus rasande: “Jag vet nog, varifrån du fått dessa snygga
frågor. Det är från de förbannade solisterna, som t. o. m.
förneka, att vi taga oss an människorna.“ Och så hotar
han den näsvise med sin vigg. Men det hotet — får han
till svar — kan han bespara sig, ty om blixten träffar eller
ej, beror ej av Zeus, utan av moirerna, och Zeus är således
lika maktlös som människorna.
Men detta hån förklingade ohört, och tiden lyssnade till
andra stämmor. Till en del var detta måhända Lukianos’
eget fel. Trots sin esprit, sin klara och skarpa blick, sin
bitande kvickhet, hade han intet annat att bjuda än rena
negationer. Såsom kritiker erinrar han mycket starkt om
1700-talets upplysningsfilosofer, men dessa voro dock fyllda
av ett verkligt patos, som kom deras stämma att vibrera.
Någon dylik värme finner man ej hos Lukianos, som blott
har det kalla, blasfemiska hånet. Och ej häller har han
någon känsla av, att det bakom den vantro, som han
anfaller, dolde sig något högre, ej blick för att han stod inför
en mäktig process, där en stor kulturperiods världsåskådning
gick under, medan en ny, ännu i primitiva former, arbetade
sig fram. Hela hans samtid sökte, men själv slog han sig
bekvämt till ro på den maxim, i vilken han låter en siare
inlägga livets hemlighet: “Upphör att dåraktigt syssla med
chimärer, att bråka med premisser och slutsatser. Gyckla
i stället med alla skarpsinniga resonemang och var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
