Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Apollonius, som tror sig vara änkling, överlämnar sin nyfödda
dotter till två gästvänner i Tarsus, där hon växer upp,
upplever åtskilliga äventyr och slutligen bortrövas av några
pirater, som sälja henne till ett jungfruhus. Genom sin
oskuld blir hon emellertid räddad och gift samt återfinner
till sist ock sin fader samt sin moder, vilka efter alla dessa
olyckor åter förenas.
Här hava vi således en ren äventyrsroman, som dels icke
företer någon likhet med utopierna och skepparsagorna, dels
häller icke innehåller någon erotik. Däremot rör den sig
med rent folkliga motiv och företer inga spår av att hava
bearbetats av någon retor. En dylik roman har därför just
den karaktär, som vi måste förutsätta, att de berättelser
haft, som föredragits av de folkliga sagoberättarne. Men
dessa äventyr och dessa resor äro å den andra sidan de
samma, vilka såsom en huvudingrediens ingå i retorernas
erotiska romaner. Är det då icke sannolikt, att den erotiska
romanen lånat äventyren från dylika folkliga berättelser, som
dessutom gåvo retorerna en mångfald av situationer för deras
controversiæ?
Den retoriska romanen har således hämtat elementen från
många skilda håll. Grundmotivet utgöres av den erotiska
sägnen, som i de allra flesta är den bärande stommen.
Sägnens torftiga innehåll gjordes sedan rikare genom en
kombination med den så populära folkliga äventyrsromanen,
kunde sedan, efter olika proportioner i olika romaner,
ytterligare kombineras med idyllen, med den historiska romanen
och någon enstaka gång — såsom i Diogenes’ Undren på
andra sidan Thule — med skepparsagan. Förmodligen hade
dessa kombinationer gjorts redan av de folkliga
sagoberättarne, ty alla elementen voro ju ursprungligen folkliga, och
åtskilliga skäl, till vilka vi strax skola återkomma, tala för,
att dessa romaner under den byzantinska tiden fortlevat
såsom folkberättelser. Retorerna, som ju föga intresserade
sig för själva fabeln, utan blott för formen, uppfunno nog
inga dylika motiv, utan föredrogo att låna dem färdiga från
folkberättarne, vilkas styrka däremot låg i själva uppfinnandet,
icke i formen. Men det är från retorerna, som den skriftligen
upptecknade romanen — med undantag för Apollonius av Tyrus
— stammar; de sagor, som de anlitade såsom källor, berättades
blott muntligen och blevo i denna form ej upptecknade. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
