Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författare finna vi, att det i Grekland likaväl som sedermera
i orienten funnits professionella sagoförtäljare, som föredrogo
sina berättelser dels vid de förmögnares gästabud för att
vid bordet roa sällskapet, dels på gator och torg för det
egentliga folket, som med några småmynt honorerade dem
— alldeles som än i dag i orienten. Dessa berättelser voro
tydligen av olika slag, dels roliga och oftast mycket
slippriga noveller, som väl företrädesvis föredrogos vid
gästabuden och till vilka vi sedan skola återkomma, dels
allvarliga berättelser, väl närmast rena sagor. Enskilda dylika
hava ock bevarats såsom sagan om den vackra hetären
Rhodope — den antika Cendrillonsagan — den av Apulejus
omskrivna sagan om Amor och Psyke, vilken är en ren
folksaga, som först av Apulejus omdanats till en allegori,
och ännu många andra. Ungefär samma motiv möta oss
ock i den nyattiska komedien och i retorsskolornas ämnen
— skeppsbrott, förlorade och återfunna barn, rövaranfall
m. m. Men vi hava ock en hel roman, som är byggd på
dylika motiv och i vilken den förut omtalade erotiska sägnen
icke spelar in. Det är den bekanta romanen Apollonius av
Tyrus, som numera visserligen ej föreligger på grekiska,
utan blott i latinsk bearbetning från 400-talet.
Berättelsen börjar med ett bekant sagomotiv. Konung
Antiochus, som står i ett brottsligt förhållande till sin egen
dotter, har för att få behålla henne för sig själv, påbjudit,
att varje friare skulle lösa en av konungen framlagd gåta.
Lyckades han ej, skulle han med livet plikta för sin
djärvhet. En mängd hava redan avrättats, då konung Apollonius
av Tyrus tyder gåtan, men Antiochus blir så förbittrad, att
Apollonius måste fly för hans utskickade mördare. Först
kommer han till Tarsus, där han genom sina medförda
förråd räddar staden ur en hungersnöd, lider så skeppsbrott,
men räddar sig ensam i land, där konungadottern, utan att
han yppat sin börd, blir kär i honom och slutligen gifter
sig med honom. Så får han höra, att hans förföljare dött,
och han vill nu med sin drottning återvända till Tyrus. På
sjöresan föder hon en dotter, men dör, såsom man tror, i
barnsbörd, och man lägger då det förmenta liket i en kista,
som kastas i havet. Emellertid har drottningen blott varit
skendöd, kistan driver i land vid Ephesus, den skendöda
vaknar till liv och blir prästinna i Artemis’ tempel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
