Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Kejsartidens vetenskapliga litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skolan, och i stort sett kom nu hela den högre
undervisningen att inskränka sig till retorik, liksom den lägre
begränsats till grammatik och litteraturkunskap. Den metod,
som segrade, var den asianiska, och denna utvecklades nu
till ännu större svulst än förut. Så uppstod vid mitten av
100-talet den s. k. andra sofistiken, som i själva verket är
den asianiska stilens barock, och denna härskade ända till
antikens undergång samt fortsatte under ännu mera barbariska
former i viss mån också in i medeltiden. Retorerna blevo
nu samhällets mest bemärkta personligheter, genom sin konst
förvärvade sig flere av dem stora rikedomar och höga
platser, i de större städerna inrättades offentliga, av kejsaren
eller kommunen avlönade professurer i denna modekonst,
såsom folknöjen ersatte retorernas deklamationer och
improvisationer den äldre tidens skådespel, och i stället för denna
tids kringvandrande teaterband fick man nu retorer, som
drogo från stad till stad att låta höra sig. Men trots detta
livliga intresse har kejsartiden knappt någon enda betydande
författare på detta område; de, som haft något inflytande
på eftervärlden, såsom Dion Khrysostomos och Lukianos,
hava snarast fått detta genom sin opposition mot den
gällande smaken. M. Fabius Quintilianus, som avled kort före
år 100 och som under renässansen ganska mycket
studerades, tillhörde ännu den äldre riktningen och sökte hindra
den inbrytande barocken. Hans Institutio oratoria i tolv
böcker är ett visserligen ganska grunt arbete, men strävar
åtminstone efter större enkelhet och en renare smak; i
litteraturhistoriskt avseende är särskilt den tionde boken viktig
genom den litteraturöversikt, han där ger.
Den dominerande ställning, som retoriken nu, särskilt
efter 100-talets mitt, kom att intaga inom undervisningen,
trängde alldeles undan intresset för de exakta vetenskaperna.
För matematik och astronomi hade romarne aldrig haft något
sinne, och även de biologiska studier, som börjat inom den
peripatetiska skolan, fortsattes knappast. Den äldre Plinius
(23—79 e. K.) var blott en intresserad dilettant, och hans
stora Historia naturalis i 37 böcker är en kompilation ur
äldre arbeten och såsom sådan av värde, men knappt annat
än en osmält samling av notiser. Större uppmärksamhet
ägnade man till en början åt geografien. På detta område
inleddes kejsartidens forskning med Strabons stora år 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
