Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Kejsartidens vetenskapliga litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
e. K. avslutade Geographika i sjutton böcker, som mot slutet
av 100-talet efterföljdes av Ptolemaios’ astronomiska och
geografiska arbeten. Av retoriken är den sistnämnde alldeles
oberörd, är snarare vetenskapligt torr, visserligen icke någon
banbrytare vare sig såsom astronom eller geograf, men den
siste representanten för den en gång, under den hellenistiska
tiden, så betydande vetenskapliga forskningen i Alexandria.
För medeltidens och renässansens världsbild ha hans arbeten
haft stor betydelse. Redan tidigt överflyttades de på
arabiska och därifrån, i början av 1200-talet, på latin, varefter
flere av dem upptogos i de medeltida universitetens
undervisningsplan. För den lärda uppfattningen blevo de därför
normgivande, och det är Ptolemaios’ världsbild, som går igen
ännu i ett så sent arbete som Miltons stora skapelseepos.
Ungefär samtidig med Ptolemaios var antikens siste
berömde läkare, Galenos, som för medeltiden och renässansen
blev den stora medicinska auktoriteten. Men någon
självständig forskare var han icke och gick icke utöver
Hippokrates. Hans skrifter hava också karaktäriserats såsom
antingen förklaringar av eller tillägg till Hippokrates. I
praktiken synes den vetenskapliga medicinen dock icke hava haft
någon större betydelse, och framför läkaren föredrog man
allt mer och mer att anlita undergöraren och vallfärder till
Asklepios-helgedomarna.
För de exakta vetenskaperna fick retoriken således ingen
annan betydelse, än att den hindrade studiet av dem. Större
var dess inverkan på historieskrivningen under kejsartiden. På
romerskt språk inledes denna av Livius, på grekiskt av
Dionysios från Halikarnassos och Diodoros, vilka alla tre levde
under Augustus. Om Livius har redan talats. Liksom han
var också Dionysios retor, men en retor utan den värmande
patriotism, som gjorde Livius till en medryckande
folkförfattare. Av Dionysios’ stora romerska historia finnas blott
de två första böckerna kvar, de övriga endast i utdrag.
Hans samtida Diodoros hade kastat sig på en ännu större
uppgift, på en stor, populär världshistoria i fyrtio band, av
vilken dock ej fullt hälften finnes kvar. Men arbetet är
blott en kompilation, vars egentliga värde ligger i de
källskrifter, som han citerar, och liksom Dionysios saknar han
politisk blick, är icke en gång stilist som denne. Utanför
de historiska fackmännens krets har därför ingendera spelat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
