Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Religion och filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för den “andra sofistiken“. Tänkandets vetenskap sjönk
därmed i de flesta fall ned till en tom ordkonst. Men icke
alldeles. Inom stoicismen, som var det härskande systemet,
arbetade sig dock, nästan omärkligt, fram en ny
världsåskådning, som kanske mindre var ett nytt filosofem än en
ny religion, ehuru den å den andra sidan ej i det yttre
bröt med den gamla. Ty kejsartidens stoicism skiljer sig
ganska starkt från den äldre tidens. Den är vida mindre
en filosofisk teori än en praktisk levnadsvisdom. Den
intresserar sig mycket litet för de metafysiska och över
huvud för de teoretiska frågorna. Hava vi väl tid därmed,
frågar Seneca: “Förstå vi att leva och kunna vi konsten
att dö?“ Typen för denna tids stoiker är Neros lärare L.
Annæus Seneca, som själv, om han än icke förstått att leva,
dock i gärning visade sig förstå konsten att dö och vars
ädla, om kristendomens erinrande moral skapade den
visserligen fullkomligt grundlösa föreställningen, att han varit
kristen. Denna tro möter oss såsom ett faktum redan hos
Hieronymus, som bl. a. till stöd åberopar en — förfalskad
— brevväxling mellan filosofen och aposteln Paulus, och för
dem, som ej trängt djupare in i de skilda
världsåskådningarna, är onekligen likheten mellan Senecas filosofi och
kristendomen ganska stor. En så grundlig kännare av den
antika filosofien som Zeller, vilken för övrigt förnekar Senecas
beröring med de kristna, erkänner, att av alla de antika
filosoferna är han den, som står kristendomen närmast, och
att han i alla de punkter, i vilka han skiljer sig från den
gamla stoicismen, närmar sig ett kristet föreställningssätt.
Från folkreligionens polyteism är han fullkomligt frigjord
och talar om “Gud såsom alltings skapare och styresman“.
Detta högsta väsende fattas fullkomligt personligt, “ingen
är god utom Gud“, intet är honom fördolt och han lever
i oss: “prope est a te Deus, tecum est, intus est“.
Förhållandet till honom har något av kristendomens innerlighet,
och även dess människokärlek går igen i Senecas skrifter.
Alla äro vi bröder, romare och barbarer, herrar och slavar.
“Behandla så den ringare — skriver han — som du
vill, att den högre stående skall behandla dig“. Av det
ondas makt över människan har han en starkare känsla än
antikens människor i övrigt, och liksom de kristna känner
han, att “köttet“ är oss till hinder för ett sedligt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
