Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Religion och filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
religiöst liv. Även om odödligheten är han fast övertygad:
“den dag, som du fruktar såsom den sista, är i stället
evighetens födelsedag“.
Ännu starkare än hos Seneca framträder hos hans
efterföljare Epiktetos känslan av synd och skuld — denna känsla,
som förut varit antikens människor så främmande.
Epiktetos’ stoicism har därför en starkt religiös karaktär.
Filosofien är för honom något heligt och hemlighetsfullt, ett
mysterium, och den vise är en gudens präst och tjänare,
“en läkare icke för de friska, men för de sjuka, vilken skall
icke lära, men helbragdagöra“. Den ledande tanken hos
honom är tron på en rättvis försyn, och i det starka,
framhållandet av människans altruistiska plikter kommer han
kristendomen så nära, att hans Enkheiridion i latinsk
översättning kunde av medeltiden begagnas såsom en
uppbyggelsebok.
Denna stoiska religiositet når sin höjdpunkt hos Marcus
Aurelius. Han ser icke längre såsom Seneca med filosofens
överlägsenhet ned på folkreligionen, utan är en verkligt
from hedning, vilken ej tvivlar på den fäderneärvda
religionen, vilken är ytterst flitig med sina offer, vilken betraktar
de kristne såsom gudlösa, men som samtidigt är fylld av
det starka religiösa behov, som var den drivande kraften i
den nya läran. “Finnes det inga gudar — skriver han —
eller bekymra de sig ej om människorna, huru skulle jag
då vilja leva i en värld utan gudar. Frågar man dig —
yttrar han på ett annat ställe — var har du sett gudarna,
som du vördar så djupt, och huru kan du veta, att de
finnas, så svara: för det första äro de synliga även för vårt
öga; dessutom har jag icke sett min egen själ, men vördar
den ändå. På samma sätt sluter jag mig till gudarnes
tillvaro av de bevis på deras makt, jag över allt ser, och
ärar dem.“
Lika kristligt färgad är hans etik. Även mot dem, som
hata oss, är det vår plikt att vara kärleksfulla och välvilliga,
och “bästa sättet att försvara sig är att icke löna lika med
lika“. “Älska människosläktet. Följ gudomen. Allt är
lagbundet, säger skalden, och detta är sant, även om inga
gudar funnes, utan endast element.“ Hans Självbetraktelser
äro därför ytterst karaktäristiska för hedendomens sista tid.
De äro inga analyser av författarens eget själsliv såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
