Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Religion och filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Augustinus’ Confessiones, utan en samling aforismer, som
verka genom sin sällsporda ädelhet. Men liksom Kohelet
bära även de en döende kulturs sjuka färg. I grunden
möta vi här samma pessimism som i Kohelet, visserligen ej
såsom hos den israelitiske grubblaren sprungen ur en allmän
skepticism, men med en lika stark känsla av alltings
förgänglighet. Vanitas vanitatum är även här det ständigt
återkommande omkvädet. “Betrakta t. ex. Vespasiani
tidsålder — skriver han — och du får se detsamma som nu:
människor som gifta sig, fostra barn, äro sjuka, dö, kriga, fira
fester, driva handel och åkerbruk, smickra, skymfa och
misstänka varandra, stämpla mot varandra, önska varandra döden,
knota över det närvarande, äro förälskade, samla skatter,
fika efter konsulat och kungadömen. Och deras liv är
spårlöst borta! Betrakta vidare Trajani tid. Återigen detsamma
— även det livet dött!“ Så har det gått också med hela
folk. De ha stigit till storhet, sjunkit till stoft och
upplösts i elementen. Även fordom brukliga ord äro nu
föråldrade, och likaså har minnet av de namnkunnigaste män
sjunkit i glömska. De mindre bemärkta äro borta i och med
det sista andedraget — osedda, ohörda. Vad återstår då,
frågar han till sist, och svarar: rättvisa, sannfärdighet,
allmängagnelig verksamhet.
Själv sökte han väl tillämpa denna regel. Men han
förmådde icke göra det med någon livsglädje. Snarare är han
en melankoliker, som i mycket erinrar om Hamlet, och
dennes grubbel över livets gåtor möter oss redan hos den
romerske Cæsaren, som så starkt, liksom Shakspere’s hjälte,
kände den börda, vilken blivit lagd på härskarens skuldror.
Stundom äro uttrycken så lika, att man ej kan värja sig
för tron på ett direkt eller indirekt samband. En
genomgående tanke hos båda är föränderligheten hos allt varande,
som uppstått ur atomer och återgår till atomer. Min
livsande — skriver Marcus Aurelius — “uppgår i den luft,
jag så länge andats in, och min kropp införlivas med det
element, där min fader hämtade säden, min moder blodet
och min amma mjölken. Alexander av Makedonien och hans
mulåsnedrivare — yttrar han på ett annat ställe — ha
efter döden hemfallit åt samma öde, ty antingen ha de
återupptagits i samma världsfrö eller ha de båda upplösts i
atomer“. Ty döden — yttrar han på ett tredje ställe —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
