Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Religion och filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krävde, voro de å sin sida förbundna att ej skada
människorna, och i deras enskilda liv ingrepo de icke. Nu blev
genom inflytande från orienten detta förhållande vida mera
innerligt och personligt. Offren fortfara väl, men gudarne
se nu mera till sinnelaget än till gåvan, människorna vända
sig till dem med böner, och prästen blir lika mycket en
lärare och själasörjare som en offerförrättare. Känslan av
synd stiger liksom behovet av rening och frälsning från
dödsrikets fasor. Mysterierna och sakramenten bli nu allt
vanligare och mera efterträdda. Särskilt var det inom
Mithraskulten förekommande badet i tjurblod högt skattat — ett
dop i blod till rening från synden. Men även själva
religionen blev allt mer och mer mystisk, och de vid antikens
slut mest populära kulterna voro orientaliska: Isis’, Kybeles
och Mithras’. Gemensamt för de flesta av dem var firandet
av gudens död och uppståndelse; så firades Adonis, så Attis,
så Osiris. Även en orientalisk asketism började vinna
insteg, och i själva verket funnos hedniska eremiter före de
kristna. De gudar, som företrädesvis dyrkades, voro
hälsogudar, helbrägdagörare såsom Asklepios och Apollon, och
om deras kurer förtäljas lika underbara historier som de,
vilka förekomma i de kristna legenderna. Överallt träffa vi
på undergörare, somliga, bedragare, andra svärmare; över
huvud var skillnaden mellan den hedendom och den
kristendom, som nu drabbade samman, ytterst obetydlig, och det
är djupt ohistoriskt att tänka sig denna kamp såsom en
strid mellan Sokrates’ världsåskådning och orientalisk
vidskepelse. Bägge voro i stället samma tids barn och hade
ungefär samma fel och förtjänster.
Det var ur denna orientaliskt färgade hellenism, som
antikens sista, filosofiska system, neoplatonismen, växte fram.
Den grekiska filosofien närmast efter Platon hade
egentligen blott utbildat hans rationalism, men nu började man
i anslutning till hela tidslynnet att rikta uppmärksamheten
på platonismens mystik. Pythagoreismen, som ju spelat in
också hos Platon, tyckes aldrig fullständigt hava utdött, och
vid den kristna tideräkningens början fick denna — dess
talmystik, dess dragning åt asketism och dess
själavandringslära — ny kraft. Ett uttryck för denna strömning hava
vi i den nyss omtalade biografien över Apollonios av Tyana.
Men en än kraftigare insats i denna riktning gjordes av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
