Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den icke kristna litteraturen - Religion och filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
danat världen, men å den andra sidan människornas
representant, vilken framför deras böner till den Högste, Guds
förstfödde son, men varken identisk med Gud eller med
materien. Frågan, huruvida Logos var ett personligt väsen
eller en opersonlig princip, är svävande. För den judiska
teologen framträder han såsom person, för den helleniske
tänkaren såsom det opersonliga världsförnuftet.
Denna Logos-lära, som nu framlades från ett fullt
rättroget judiskt håll, alldeles samtidigt med det att Jesus
uppträdde, och som naturligtvis var ett uttryck för då gängse
föreställningar, blev av avgörande betydelse för
Kristusgestaltens utbildning — och i Johannes-evangeliet skola vi
återfinna Philons Logos-lära — men även för den följande
grekiska filosofien, för neoplatonismen. Båda de åskådningar,
som kommo att mot varandra utkämpa antikens sista stora
andliga kamp, hava således sugit sin näring ur den
judisk-alexandrinske tänkarens skrifter.
Philons filosofi framträdde huvudsakligen såsom en
utläggning av israeliternas heliga skrifter, såsom judisk teologi,
och hade sin förutsättning i mosaisk rättrogenhet. Han var
mera en teolog, som fordrade tro, än en filosof, som
bevisade, och i följd härav kunde han aldrig bilda någon
hednisk filosofisk skola. Vidare funnos i hans system åtskilliga
luckor. Gud och materien stodo i dualistisk motsats till
varandra, men materiens faktiska existens var aldrig
förklarad. De mellanväsen, som han antagit, voro ej häller
fullt bestämda, svävade på gränsen mellan personliga väsen
och opersonliga krafter. Emellertid är det tydligt, att det
till en väsentlig del är Philons idéer, som — fortfarande i
Alexandria — i neoplatonismen utvecklades till ett filosofiskt
system eller kanske rättare till en universellt hednisk
religionsform, den antika världens sista. Det dröjde likväl
ända till början av 200-talet, innan den första
neoplatonikern, Ammonios Sakkas, framträdde. Enligt uppgift skall
han hava varit född kristen, men sedan övergått till
hedendomen, och denna uppgift är av en viss vikt, då
neoplatonismen företer starka likheter med den äldre kristna
gnosticismen. Han uppträdde dock blott såsom lärare, och
litterärt sett var därför Plotinos (född omkr. 205, död 270)
skolans grundläggare. Sin siste representant hade denna i
Proklos, vilken under den slutliga striden mellan hedendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
