Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den äldsta kristna litteraturen - De synoptiska evangelierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blivit bevarade, är av ett enastående värde, ty blott i dem,
särskilt i Bergspredikan, hava vi att söka Jesus’ egen lära,
själva urkristendomen. Det, som då först slår läsaren, är
att Bergspredikan icke innehåller ett enda ord dogmatik
eller metafysik, utan blott etik. I det brev, som tillskrives
Jesus’ broder Jakob, den kristna församlingens äldste
föreståndare, behandlas likaledes uteslutande etiska frågor i
tydlig anslutning till Logia Jesu. Men när kristendomens
lära tre århundraden senare koncentrerades i Symbolum
Nicæanum, är denna uteslutande dogmatik och metafysik
utan en enda etisk sats. Denna utvecklingslinje är
onekligen i hög grad anmärkningsvärd, och fenomenet fordrar
en förklaring.
Vid tiden för Jesus’ uppträdande pågingo kraftiga religiösa
rörelser inom det lägre folket i Israel, och ett uttryck härför
hava vi i Johannes Döparens botpredikningar, vilka tydligen
icke varit utan betydelse för Jesus, som förmodligen var en
bland hans åhörare. Grundtanken i Jesus’ förkunnelse anslöt
sig av allt att döma till de eskatologiska föreställningar,
som förut (sid. 186) berörts: världens sista tid var
förhanden, den stora domen och Messias’ eller Människosonens
ankomst. Det gällde därför att vara beredd, att bortkasta
allt, som fjättrade människan vid jordelivet, dock utan all
asketism, och att helt uppgå i kärleken till Jahve. Den
yttre rättfärdigheten var här till intet gagn. Dekalogen
stode väl fast, men skulle fördjupas, ej stanna vid det yttre
lagbudet, utan genomtränga hela viljelivet och sinnesarten.
Men mot dessa absoluta sedlighetsfordringar ställer Jesus ett
gudsbegrepp, som saknar all stränghet, en barmhärtig och
förlåtande fader. Profetismens, Jeremias och Deuterojesaias,
ädlaste tankar vända här tillbaka, dess individuella,
innerliga religiositet, fördjupad och förmäld med vishetslärarnes
humanitet.
Genom sina anfall på den yttre, lagiska rättfärdigheten
kom emellertid Jesus i en bestämd motsats till det härskande
fariseiska partiet. Inom detta fanns ganska säkert ett rikt
utvecklat fromhetsliv, och flera av de satser, som upptagits
såsom kristna, voro nog ursprungligen fariseiska. Men ehuru
de fariseer, som anslöto sig till denna mera humana
riktning, knappt stodo i någon oförsonlig motsats till
kristendomen, hade de dock icke kraft att bryta med den fanatiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
