Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kejsartiden - Den äldsta kristna litteraturen - Paulus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hava berott på en viss psykisk belastning. Han var extatiker
och “tungomålstalare“, hade sjukdomsanfall, som förefalla
att hava varit epileptiska. Men trots sin kroppsliga
svaghet ägde han en enastående energi och kunde utstå lidanden
och försakelser av alla slag, utan att elden i hans själ
slocknade. Ett annat karaktärsdrag, som måhända
sammanhänger med hans kilikiska börd och hembygd, var den
egendomliga blandning, vi möta hos honom av grekisk
spetsfundighet och orientalisk mystik, av praktisk — stundom
kanske väl praktisk — romersk organisationsförmåga och
semitisk brist på verklighetssinne.
Att han med sina utpräglat religiösa intressen och sin
fanatiska läggning skulle sälla sig till det fariseiska partiet,
var tydligt, och i den första kristendomsförföljelsen — då
Stephanus stenades — tog han en verksam del. Men
plötsligt slog han om, fick en uppenbarelse av den korsfäste,
och blev sedan förgrundsfiguren i den kristna
missionsverksamheten. På de grekiska tiggarfilosofernas sätt började
han nu att resa kring i Syriens och Mindre Asiens städer
för att predika och upprätta kristna församlingar.
Antagligen var det under denna tid, som han utbildade sin egen
från kristendomen ganska avvikande lära, vilken han först
omkring tjugo år efter sin omvändelse började framlägga i
sina brev.
Egendomligt för hans ståndpunkt är den obetydliga
hänsyn han tager till Jesus’ liv och egen lära, något som dock
till en del kan förklaras därav, att han icke stått i personlig
beröring med mästaren. Icke ens av apostlarna tyckes han
hava känt några andra än Petrus och Jakob och även
dessa ganska flyktigt. För den historiske Jesus förefaller
han med sin teologiska läggning hava hyst blott ett ringa
intresse och endast fäst sig vid hans död. Likaså går han
nästan förbi Jesus’ egen lära för att med dess större styrka
bevisa sin egen och den första församlingens åsikt, att
Jesus var Messias, samt diskutera de moraliska problem —
om tron, nåden och rättfärdigheten —, som först han själv,
åtminstone i denna formulering, framlagt. För Jesus’ egen
etik står han i varje fall främmande, och djupast sett,
förblev han farisé, blott att han satt tron på Jesus = Messias,
i stället för lagen. Hos Jesus få vi religion, hos Paulus
snarast teologi eller — såsom han uttrycker det — “Guds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
