Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Brytningstiden - Den kyrkliga litteraturen 400—600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som visserligen är ganska talanglöst, men likväl av stor vikt
för den germanska fornhistorien.
Då Cassiodorus på ålderdomen skrev sina om ett så starkt
bildningsintresse vittnande arbeten, hade redan det
grekisk-gotiska krig börjat, som ohjälpligt ödelade de sista resterna
av antikens kultur, och mot denna vilda förstörelsekamp
bildar Cassiodorus’ stilla klosterarbete en gripande kontrast.
För Italien är 500-talets mitt således gränspunkten mellan
antik och medeltid; för Afrika hade avgörandet kommit
redan ett århundrade tidigare. I det visigotiska Spanien
höll sig den antika kulturen längst, och dess främste
representant är Isidorus av Sevilla (död 636), liksom Cassiodorus
en fruktansvärt flitig kompilator, vilken också blev en av
medeltidens läromästare. Hans Etymologiæ i 20 böcker är
en sammanfattning av allt möjligt vetande, från grammatik,
juridik och medicin till historia, zoologi och
skeppsbyggnadskonst, och utom detta arbete skrev han en mängd andra,
även en visigoternas historia.
Ett motsvarande arbete för frankernas vidkommande var
Gregorius av Tours’ Historia Francorum, skriven mellan
åren 576 och 592, där han skildrar sin samtids frankiska
historia med onekligen stor förmåga att åskådligt framställa
de vilda, barbariska gestalter, som då kämpade mot
varandra. Själv var Gregorius till sin bildning och livssyn en
medeltida barbar, som endast genom kyrkan humaniserats,
och av ett direkt antikt inflytande spåras intet hos honom.
Men så till vida kan han ännu räknas till antikens sista
epigoner, att barbariet i Frankrike efter hans död blir än
större och fortfar ända till Karl den stores tid.
Detta är nu en redogörelse för det vetenskapliga livet i
Europa till 600-talets början, då de sista reflexerna av
antiken upphöra. Om den poetiska litteraturen under samma
tid är icke mycket att säga. Under den första tiden fortsatte
man att versifiera bibelns olika böcker — så Sedulius och
Dracontius — men intet av dessa arbeten har någon
betydelse. Och betydande är ej heller den skald, som
vanligen räknas som antikens siste, norditalienaren Venantius
Fortunatus, vilken större delen av sitt liv uppehöll sig i
Frankrike, för vars ledande personligheter han skrev en följd
av panegyriker, epithalamier, epitaphier etc. utan någon
poetisk begåvning, ehuru med en viss formtalang. Men i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
