Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Brytningstiden - Den kyrkliga litteraturen 400—600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den, som härvid var särskilt verksam, var Gregorius den
store (död 604), vilken inrättade en schola cantorum för det
mera konstnärliga utförandet av kyrkosången i Lateranen
och Vaticanen. Men fortfarande sjöngos endast psalmer.
De hymner, som Ambrosius och hans efterföljare diktat,
föllo alldeles utanför gudstjänsten och betraktades närmast
såsom de “andliga visor“ på modersmålet, vilka mot
medeltidens slut voro vanliga, också alldeles vid sidan av den
latinska gudstjänsten. De första, som upptogo dessa hymner
i själva gudstjänsterna, voro benediktinerna, vilka sjöngo en
dylik vid var och en av dygnets kanoniska “tider“. Från
benediktinerna spred sig detta bruk redan på 600-talet till
övriga västerländska kyrkor, dock under ett kraftigt
motstånd från det konservativa Rom, och för en tid segrade
verkligen “officium romanum“, som av Karl den store
påbjöds till efterlevnad i de gallikanska kyrkorna. Å den
andra sidan höllo benediktinerna fast vid sitt “officium
modernum“, som redan mot 800-talets slut började vinna ny
terräng. Genom clunyacenserorden på 900-talet blev dess
seger betryggad, och till sist vann det insteg även i Rom.
Genom dessa hymner blev årets gudstjänst nästan ett stort
lyriskt poem, som avspeglade de kristnes olika stämningar
under kyrkoåret. Man började vid advent, jubeltiden. Med
Septuagesima — skriver Geete — “var jubeltiden slut och
fastan inträdde. Sedan började en period av förstämning,
som tydligt framträdde även i ritualen. Inga alleluja-tillägg
i antiphoner och responsorier, från passionssöndagen icke ens
Gloria patri efter responsorierna. Officiet förmörkas alltmer.
Ett dystert allvar, men tillika en ädel skönhet breder, sig
över andakten. Mörkret och veklagan tilltaga alltmer och
nå sin höjdpunkt under de tre närmaste dagarna före påsk,
då till sist alla ljus släckas och kyrkorna i två hela dagar
förbliva mörka. Först på påskaftonen kl. 3 e. m. samlas
de troende i basilikan, och då började — med ett par
facklor framme vid altaret såsom enda upplysning —
påskvigilien, vilken bestod av en fortgående serie av lektier, var
och en följd av sitt responsorium. Till vigilien slöt sig
vidare katekumenernas dop, vilket försiggick i baptisteriet,
medan folket och schola cantorum sjöngo litanior i basilikan.
När man därunder hunnit till Agnus dei, illuminerades på
en gång hela kyrkan, varefter processionen med de nydöpte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
