Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Kulturens nyvaknande - Kyrkans latinska litteratur 600—1050 - Djursagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med denna versberättelse gör en ny diktart sitt inträde
i världslitteraturen, ty antiken hade icke känt till något
djurepos, utan endast den korta, vanligen didaktiska æsopiska
fabeln, vilken, såsom vi erinra oss, vid kejsartidens början
versifierats av Phædrus. Denna fabelsamling var under
medeltiden fortfarande mycket populär, dock mindre i original
än i en prosaisk bearbetning från 900-talet, som uppgiver
sig vara författad av en Romulus, och som sedan lades
till grund för en följd av olika bearbetningar på
vulgärspråken.
Men denna korta djurfabel är något helt annat än det
stora, utförliga djurepos, som nu framträder och till vilket
antiken icke ägde någon annan motsvarighet än travestien
Batrakhomyomakia eller Kriget mellan grodor och råttor —
ett skämt med den homeriska striden mellan trojaner och
greker. Något dylikt travesterande syfte ligger ej bakom
Ecbasis, som är ett verkligt epos, endast att de handlande
äro djur och ej människor; något starkare försök att
bibehålla djurkaraktären märker man ej heller, ehuru de olika
djuren äro ganska skarpt karaktäriserade, dock mera såsom
människor än såsom djur, men väl finner man en tendens,
som hos författarens efterföljare blir än starkare: att under
djurmasken giva en satir av munkväsendet.
Var kan nu författaren hava fått sitt originella uppslag?
Frågan är svårlöst, och något säkert svar har ej kunnat
givas. Vad själva innerfabeln beträffar — som ju är den
egentliga — så möta vi den i kortfattad framställning först
hos en italienare, den förut omtalade longobardiske
historieskrivaren Paulus Diaconus, som skrev tre versifierade fabler,
av vilka denna är en. Italien utgjorde då ännu
förbindelselandet mellan västern och Byzans-Orienten, och mycket talar
onekligen för, att författaren fått sitt uppslag från Byzans
eller Orienten. Episoden om rävens pilgrimsfärd till det
heliga landet ger ju redan en antydan om ett dylikt
ursprung. Men viktigare är, att hela djurvärlden är orientalisk.
Vi möta här pantern, leoparden, kamelen och elefanten,
och djurens konung är lejonet. Och allra viktigast: det
samhälle, som här skildras, är icke västerns, icke dess
upproriska, självsvåldiga storvasaller under en maktlös konung,
utan en orientalisk eller kanske snarare byzantinsk despoti
med dess många, olika hovfunktionärer. Mycket talar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
