Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Kulturens nyvaknande - Kyrkans latinska litteratur 600—1050 - Djursagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrev han då sin dikt, som skulle visa, att hans latintimmar
i klosterskolan likväl burit någon frukt.
Denna självbiografiska inledning saknar ej sitt intresse,
ty den visar oss, att den första kristna tidens asketism
redan nu håller på att brytas. Denna var till sitt egentliga
väsen orientalisk och passade ej för det germanska lynnet
med dess våldsamma, sinnliga drifter och dess otyglade
frihetsbegär. Ecbasis är det första revolutionära utbrottet
av en opposition, som under 1100-talet, särskilt i
fableaudiktningen, blir allt starkare för att slutligen under
renässansen slå ut i full låga.
För att åskådliggöra sin latinska verskonst valde den
unge, namnlöse skalden en eller rättare sagt två djursagor,
först en ramberättelse och så en innerfabel. Den förra var
på sätt och vis en allegori av hans eget öde, en
“tropologia“. En ung kalv, som lämnats ensam i stallet, tycker,
att där är tråkigt, längtar ut till ängarne och friheten,
rymmer, men råkar på vargen, som för honom till sin håla,
där han nästa dag vill äta upp honom. Men de andra
djuren ana den bortkomne kalvens öde och börja belägra
hålan, med den påföljd, att fången till sist befrias. En
bland de verksammare är här egendomligt nog räven, som
ju ej kan räknas till boskapshjorden, men denna roll har
han antagligen fått, därför att författaren härigenom fick
ett tillfälle att infoga innerfabeln, som är det väsentliga i
dikten. Då räven uppenbarar sig framför hålan, berättar
nämligen vargen för sina båda tjänare, uttern och igelkotten,
om anledningen till den fiendskap, som existerade mellan
honom och räven.
Djurens konung, lejonet, hade insjuknat, och alla djuren
kommo då att kondolera — utom räven. Denne förtalades
med anledning härav högeligen av vargen med det resultat,
att lejonet utfärdade en befallning att gripa förbrytaren.
Men rävens gode vän pantern varnade honom, och så kom
räven frivilligt till hovet. Han hade enligt uppgift varit
på pilgrimsfärd till det heliga landet, där han funnit en
ört, som åter skulle bringa konungen hälsa, men blott under
förutsättning, att han efter insmörjandet insveptes i vargens
hud. Suveränen har naturligtvis ej någon betänklighet att
anlita detta medel, och den stackars vargen måste släppa
till sin päls.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
