Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Kulturens nyvaknande - Den germanska folkdiktningen - Den tyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eddadikterna. Den rör sig med episka formler, som
tydligen förutsätta en längre tids episk diktverksamhet, och
själva kvädet består egentligen blott av en dialog mellan
far och son — tydligen har det varit dessa tal, som först
avsöndrat sig från prosan och diktats om på vers. Den
prosasaga, som ligger bakom dikten och som förutsättes för
denna, är, att Didrik och hans goter av Otaker d. v. s.
Odovakar fördrivits från deras stamland Italien och flytt
till hunnerna. I spetsen för en här av hunner närmar sig
Didrik nu Italien för att återerövra det och skickar sin
gamle vapenbroder Hildebrand i förväg för att rekognoscera.
Denne möter därvid Hadubrand, som måste tänkas såsom
gränsvakt, och striden dem emellan slutar därmed, att den
olycklige fadern nödgas dräpa sin egen son.
Såsom redan nämnts hava här två olika traditionsskikt
rörts i hop. Goterna, som vid 500-talets mitt nödgades
utrymma Italien, hade tydligen en mängd dikter och
traditioner om Theodorik den store, “Didrik av Bern“ (d. v. s.
Verona). Och i senare tyska, men även engelska och
nordiska dikter möta vi ofta hans gestalt — mera dock
såsom en ryktbar sagofigur än såsom hjälten i någon utbildad
episk saga; i de få, i vilka han verkligen är huvudpersonen,
synes han snarare hava trätt i stället för andra och äldre,
och även i den saga, som förutsättes för Hildebrandslied,
döljer sig i själva verket en äldre: en gotisk hövding, som
förjagats från sitt land och flytt till hunnerna samt nu
återvänder i spetsen för en hunnisk här.
Av denna äldsta tyska diktning, som ännu blott behandlade
episoden, är Hildebrandslied den enda resten. Men detta
slag av epik fortlevde tydligen bland folket, och även senare
samt i yngre former möta vi denna episoddiktning. Så
finnes det en yngre, strofisk Hildebrandslied, som torde
återgå till 1200-talets början och som även ligger bakom
Didrikssagans prosaiska berättelse om denna strid; men på
bägge dessa ställen slutar kampen lyckligt. En annan dylik
yngre dikt är Koninc Ermenrikes Tot, som berättar, huru
Didrik dräper Ermanrik. En tredje dylik episod hava vi
i den dikt, som ingått i Lied von hürnen Seyfrit, och om
en fjärde få vi en notis hos Saxo. Innan Knut Lavard
mördades (1131), varnades han av en saksisk sångare, som
tre gånger för honom reciterade dikten om Krimhilds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
