Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Medeltidens första period
- Kulturens nyvaknande
- Den germanska folkdiktningen
- Den engelska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litteraturens tröskel. Minst lyrisk och mest episk är Deors
klagan eller Sångarens tröst, där en hirdskald klagar över,
att en yrkesbroder utträngt honom ur furstens ynnest och
såsom tröst anför de olycksöden, som drabbat andra, Volund,
Didrik m. fl. Som man ser, är det en elegi med en
omedveten likhet med den alexandrinska. Redan Beowulf
frapperar genom den starkt utpräglade naturkänsla, som där
bryter fram och som i alla tider röjer sig i engelsk dikt.
Särskilt gripande skildras här ödsligheten i
Den öde gäst-salen, där vinden har sitt tillhåll
Och där glädjen flyktat; ryttarne slumra,
Kämparne i sin grav, tystnat hava harpotonerna,
Slut är på glädjen, som förr rådde i borgen.
Denna ödslighetens poesi är föremålet för ett fragment,
Ruinen, som skildrar en gammal, öde och övergiven stad,
med brutna murar och öde hallar, en stad, där dock
förut festens glada sorl ljudit — som man ser: ett preludium
till Gray’s Elegy written in a country churchyard. Samma
sorgbundna ton ljuder i Vandraren, där en hirdman klagar
över sin herres död. I fjärran, där han vistas, tränger sig
ensamhetens bittra känsla över honom, och i minnet
återkallar han de svunna dagarnas glada fester. En liknande
kontrast möter oss i Sjömannen, egentligen en dialog, där
den äldre sjömannen målar havet vid vintertid med alla
dess vedermödor, under det att den yngre giver en bild av
sommar, fest och glädje. Det är således naturen, sedd genom
två olika temperament, två stämningsbilder, — om man så
vill Miltons Allegro och Penseroso i fornengelsk dräkt.
Här träder en väsentligen ny naturuppfattning oss till mötes.
Greken var alldeles för intresserad av människan för att
hava något rätt sinne för naturen, och hans uppfattning
av denna var snarast plastisk. Semiten åter gick helt upp
i den transcendentala världen, och av naturen såg han mest
färgen. Den förste, som verkligen kärleksfullt fördjupat sig
i naturen, var angelsaksaren, vilken först har sinne för
stämningen i landskapet, för både skuggor och dagrar. Den
engelska lyriken — den första moderna, äldre än den
provençalska, som den för övrigt är så olik — röjer därför
bäst, vilka storartade utvecklingsmöjligheter fuimos inom
den engelska dikten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:02:27 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/2/0096.html
