Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Allmän karaktäristik - Reaktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
testamente blev taget i beslag och förstört, ja, man gick så långt,
att man brände det på en broders huvud, då denne
envisades att vilja efterleva det.“
Följden blev, att dessa spiritualer, liksom förut
valdenserna, tvingades att bryta med kyrkan och ansluta sig till
de sekter, som allt fortfarande under den medeltida
reaktionsperioden underhöllo oppositionen mot världskyrkan och som
därför banade väg för reformationen.
Ungefär samtidigt med S. Franciscus stiftade spanjoren
Dominicus sin orden, som 1216 erhöll påvlig stadfästelse.
Synpunkten var här en annan, och Dominicus ställde redan
från början, fullt medvetet, sin skapelse i kyrkans tjänst.
Predikarbrödernas samfund stiftades i Toulouse, albigensernas
huvudort, och dess uppgift var just att utrota de särskilt i
södra Frankrike florerande kätterierna. Men å den andra
sidan tog dock den viljestarke Dominicus så pass starka
intryck av den ädle S. Franciscus, att deras ordnar från
början förefalla tämligen lika; även “predikarbröderna“ voro
liksom franciskanerna tiggarmunkar.
Det mål, som den energiske spanjoren uppsatte för sin
orden och som sedan aksepterades även av franciskanerna,
var att bringa den kätterska världen in under kyrkans lydno,
och sällan har den romerska kyrkans världshärskardrömmar
fått ett klarare uttryck än i den orden, som Dominicus
stiftade. Yttre våld försmådde han ingalunda, och det var
dominikanerna, som endast några år efter ordens stiftande
övertogo ledningen av den nu betydligt skärpta
inkvisitionen. Men innan man anlitade våldet, skulle det
obildade folket vinnas genom predikningar, de mera bildade
genom vetenskapen. På båda dessa områden utförde
dominikanerna storverk. Vi vända oss först till deras
vetenskapliga insats.
De första kristna århundradenas fasta dogmbyggnad var
ett verk av grekiska religionsfilosofer, av Origenes och hans
efterföljare, och det latinska västerlandet hade stått
fullkomligt främmande för detta arbete; även Augustinus gjorde
mera en temperamentets insats än en tankens, och för övrigt
brydde västerländingarna ej sina hjärnor med att grubbla
över dessa svårlösta frågor. Ända fram till 1000-talets
mitt fanns därför, i stort sett, ingen teologisk vetenskap.
Den första teologen var en italienare, den store Anselmus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
